Aftonbladet – 18 september 1855, sida 2

talade ett flytande språk, men hans samtal hade den fnpolerade sällskapstomeis lugn, och saktade alldöles denna djerfva tänkeflygt och de lifliga fantasimålningar jag så mycket beundrade. Min inbillning hade i början temligen svå:t att af fadrenssjälsoch kroppsegenskaper kunna måla mig en bild; i harmoni med min förut fattade föreställning om ,den sköna okända. Genom att utvälja hvad den tyckte om och förkasta hvad den ogillade, genom att taga bort litet här och lägga till litet der, fallbordade den dock snart ett tillfredsställande porträtt. Julia måste vara lång, tinkte jag, och med-ett utsökt behag och värdighet i sina rörelser. Hon är ej fullt så artig som hennes far, ty hon har varit uppfödd på landet och i enslighet. Icke heller är hoxm så liflig, ty ljudet af hennes röst är mildt och klagande, och hon älskar den patetiska musiken. Hon. är snarare tankfull, dock ej alltför tankfull — just hvad man i dagligt tal plägar kalla intressant. Hennes ögon likna faderns, men de äro mera klart blå .och af ett ömmare, mera smäktande uttryck. Hon har ljust hår — ej alldeles guldgult; ty jag tycker ej om guldgult hår, men midtemellam den figen och kastanjebrunt. Med ett ord, hon är en lång, elegant, imponerande, blåögd, smäktande och romantisk skönhets — och då jag stlunda fullbordat hennes porträtt, kände jag mig mer än någonsin betagen. 8 tyckte mig vara så fullkomligt återälld att jag genast velat lemna rummet, men mr Sommerville satte sig dersmot. II.n nade tidigt skickat bud till min familj och inderrättat den om: min fröltning, och rain ar vars också inom. kort hos mig. Han rade blifvit mycket förskräckt då han hörde ivilken fara sem hötet mig, men gladde sig,