Aftonbladet – 18 september 1855, sida 2

vaken. Utan all fråga har Carlberg i afse-5: ende på penalismen och andra oordningar i(! förra dagar varit ojemförligt mycket sämre än det-varit. på -sista--tiden, och-är.i närvarande å ögönblick; men ungdomen måste betänka attl, anspråken på dess vett, humanitet och sed-le lighet, liksom anspråken på dess kunskaper, ! äro i ständigt stigande, så att mycket afhvad som för ett par decennier sedan kunde passera som ett skämt, af den närvarande generationen utdömes såsom otillåtligt och straffvärdt. Detta är äfven förhållandet med penalismen, som i grunden hvilar på en föreställning om en endast genom ålder och klassnummer förvärfvad öfverlägsenhet, hvilken icke.är öfverensstämmande med en sann humanitet, utan härrör från det gamla halfhedniska begreppet om den råa styrkans absoluta rätt. Ibland de vackraste framsteg i hyfsning som det svenska samhället på sednare tider giort är det aftagande öfversitteriet och den stigande aktningen för andras rätt; det vore mer än sorgligt om detta. framsteg längre skulle förblifva främmanle för dem som utgöra en så stor och dyrbar del af fäderneslandets ungdom. En varm vän af Carlbergs läroverk, men icke af dess oskick, har berättat oss ett drag som vi icke böra förbigå. Den publicitet för hvilken de sednaste uppträdena blifvit föremål lärer nemligen djupt gripit de unga krigarämnena, men mest derföre att de befarat att den skulle kunna föranleda guvernören och tjenstgörande majoren, hvilka med rätta stå högt i deras aktning och tillgifvenhet, att taga afi sked från sina platser. Detta drag hedrar lika mycket båda partierna, och det vore en orätt. visa att ej här upptaga det. Såsom vi tro beror det helt och hållet på ungdomen sjelf att trygga sig mot mistningen af sitt närvaraade befäl. Det har blifvit oss sagdt, att den nu varande guvernören med fullt allvar föresatt sig att i grund utrota penalismen, såsom en öfverlefva från råare tider och en upplyst och vettig ungdom alldeles ovärdig. Jenna lofvärda föresats lärer väl, oaktadt den sorgfäliigaste vaksamhet och den mest exemplariska stränghet, icke kunna genomföras utan ynglingarnes egen medverkan, emedan mängden af öfverträdelser svårligen kommer till hans kännedom. Men om nu de som för ögonblicket tillhöra den öfre afdelningen, i en generös förgätenhet af hvad de sjelfva såsom yngre gen mgått, enhälligt beslöte att för sin del afstå från utöfvandet af den förmenta rättigoeten? Det vore en värdig hyllning åt en förtjent förman och en vacker gärd åt den bättre tidsanden. Det vore ea ingalunda förhastlig äregirighet, om de som nu äro de äldre på Carlberg ville hos efterföljande generationer bereda sig: en: hågkomst såsom afskaffare af denna träldomsqvarlefva, hvilken alltför länge vanprydt detta läroverk. Hvilken aktning skulle ej desse unge män genom en .sådan handling förvärfva hos. sina efterträdare: vid läroverket, hvilken inuerlig tacksamhet af hundradetals föräldrar, hvilken tillgifvenhet skulle de ej på förhand bereda sig hos de trupper hvilka de en gång skola kommendera! ,Offentlighetems blickar hafva blifvit skarpt fästade på Carlbergs ungdom; men må denna ungdom ej glömma att om det allnänna omdömets tadel kännes bittert och smärande, så är dess bifall, der det är förtjent, också eicutanm sitt värde. ———Lp nn DPS ALMQ OM I ry crt — Den vigtiga nderrättelsen om Sebastopols.. fall,, som af hvarje ärlig svensk ej kunnat annat än emottagas med den lifligaste glädje, har också öfverallt i landsorten uppväckt den tillfredsställelse: som man:kunnat vänta. Vi meddelade i går på hvad sätt denna händelse blifvit. firad--i Upsala. Likartade glädjeyttringar spörjas äfven från andra håll. I Helsingborg beredde sig stadens invånare att med en festlighet betyga sitt deltagande för samma sak. Somliga landsortstidningar hafva genom extranummer velat så hastigt som möjligt meddela sina läsare den kärkomna, nyheten, Andra hafva derjemte beledsagat den med längre artiklar, deri de söka utveckla de möjliga följderna af Sebastopols intagande, och vi meddela häraf ett par utdrag. Göteborgs Handelstidning yttrar bland annat : Det vigtiga mälet, som kostat de allierade ofantliga uppoffringar, är således vunnet. Denna väpnade hand, som Ryssland utstråekt i Svarta hafvet, för att gripa såsom sitt lättfängna rof hela det turkiska väldet och derefter småningom underkasta sig det öfriga Europa, denna hand är nu afbuggen af de allierades kraftiga svärd, och den Ryske jätten mäste blödande draga sig inom sina egna inre gränser, för att uteslutande tänka på sitt sjelfförsvar. Hvad som nu mäste blifva föremäl för allas frågor år : shvilken våndning skola de politiska händelserna hädanefter taga? Skall Ryssland beqväma sig att sluta fred på de vilkör vestmakterna kunna upprtåla? Hvilka skola dessa vilkor blifva? -8kola de blifva sädana som de ryssvänliga partierna i de europeiska länderna önska P Eller skola Vestmakterna verkligen se sig nödsakade att föreskrifva vilkoren sådana som Enropas friket och lugn fordra? Skall i sednare fallet Rysslands ezar, till trots af alla de utståndna nederlagen, till trots af rikets nöd och betryck, ånnn tunna sluta en fred; söm på en gäng skulle för långliga, om ej för allx tider göra slut på Rysslands frömrhar om ett verldsherravälde? Men om Rysslands herrskare ieke Jan sluta en sådan fred, hurudan skall då, efter Sebartopols fall, de hittills neutrala makternas ställning blifva? , Sädana äro de närmaste till framtiden ställda frågor, bakom hvilka doek ligga många ännu djupare och vigtigare. Svaren skola säkert ej Iläta länge vänta på sig och skola, efter äll sannolikhet, blifva cko mindre blodiga ån de som hittills följt på Ryssands öfvermodiga anspråk. Krigets demon har ännu Angt ifrån rasat uti Buropa; tvertom torde allt hvad som hittills passerat endast vara-en svag början. Efer Sebastepols fall disponera vestmakterna ofantliga tridskrafter, hvilka de efter behag kunna på gina lottor föra till hvilken piökt de behaga af Ryssländs tuster, för att ifrån dem draga sig längre eller korare inåt landet. : Oeh mot alla dessa hastiga anfall DER DSONRNSSA 0 0 ATS TERNRENERNSAR ESRE HH OHR ITDODOA AM ANRÄprELr a talade ett flytande språk, men hans samtal di hade den finpolerade sällskapstomeis lugn, tå och sakfiade alldeles denna djerfva tankeflygt vi och de lifliga fantasimålningar jag så mycket! m beundrade. på Min inbillning hade i början temligen svårt st att af fadrens själsoch kroppsegenskaper be