Aftonbladet – 12 september 1855, sida 2

aldrig I Sverge så KLvECRHIQUS IEA CIINASVERIRler: korruption och hemlig polis, eller ett vidt utgrenadt spioneri. Afskaffandet jemväl af de konstitutionella formeraa, hvartill Carl Johan hade blifvit frestad, och som af hans reaktionära bundsförvandter ifrigt yrkades, afböjde han likväl, såsom redan i det föregående blifvit visadt (JM 195). De bibehöllos, men egentligen som bländverk, hvaraf han hvarken i början fann sig besvärad, såsom isynnerhet 1812, 1815 och 1817 årens riksdagar bevittna, eller någonsin trodde sig skola begväras. Han hade dessutom i Frankrike tillräckligt inhemtat buru de representativa formerna låta sig såsom medel för godtycket förträffligt användas. Det för oss lärorikaste och mest intressanta uti den gsednast utkomna delen af BergmanSchinkelska Minnena, Carl Johan och hans tid, ehuru denna ej ens går till 1812 års slut, är just att redäv då se grundläggas det reaktionära regeringssystem uti den yttre och inre politiken, hvars konseqventa fullföljd, utveckling och tillväxt man sedan varit i tillfälle att iakttaga — allt intill närvarande tid. Expeditionen till Fyen 1848 i öfvercnsstämmelse med ryska kabinettets önskningar, och den på kejsar Nikolai uttryckliga rekommendation, 1853 omfattade neutralitetspolitiken under kriget emellan Ryssland och vestmakterna (se Le Nord, för den 18 Aug., citerad i Aftonbladet för den 27 samma månad), bilda i den närmast aflägsna och närvarande tiden slutpunkterda af den yttre politik som fick sin karakter och riktning bestämd genom det 1812 i Åbo afslutade familjefördraget,, och hvarifrån ej någon afvikelse sedan kunnat iakttagas. I den inre styrelsen såg man Carl Johan under alla de sednare riksdagarne öppet stödja sig på det reaktionära parti, hvilket sjelft så obehörigt behagar kalla sig konservatift. Likasom detta motsatte också han gig envist all reform: af vårt statsskick och bekämpade hvarje liberal grundsats; men äfven vid alla riksdagar under hans efterträdare har man sett samma reaktionära parti, med undantag af förtjusningsoch maskeradriksdagen 1844, då det var starkt Uppblandadt med andra -elementer, utgöra det egentliga hofpartiet, ehuru: Vid :1854 års riksdag splittradt i två fraction r, de stöck-konservative och de så kallade Junkrarne, skilda i ekonomiska frågor, men. båda med lika uwaderdånigt nit understödjande ällenastyrelsen, och båda i alla politiska frågor lika troget, såsom värdiga ättlingar, konserverande de kastanspråk och den ovilja mot den nya tidens-reller. 1789 års grundsatser, som karakteriserade Taube, Armfelt, Toll, bröderna Fersen, Stedingk, Lagerbring, Ehrevheim, Zibeih, Ruuth, De la Gardie, Schwerin m. fl. under Gustaf Adolfs tid sätitF809 års riksdag, och hvärpåi Minnena finnas. anförda så många karakteristiska bevis. Till denna intima förbindelse mellan Bernadottska dynastien och männen af Vancien regime, eller våra legitimister, som man skulle kunna kalla dem, emödan de äfven deri liknd de franske att de ingenting lärt och ingenting glömt, ser man också Carl Johan genast efter sin hitkomst lägga grunden, och vid 1812 års riksdag voro de hans egentliga buudsför vandter, såsom redan i det föregående blifvit anmärkt (se n:o 195). I början slöt han sig visserligen icke utan mycken oro till desse allierade, och i anseende till deras känds önskningar för en fullständig kontrarevolution följde hån alla deras steg med stor misstänk? samhet, hvilken 1815 steg till sin höjd, när åtskilliga af. partiet, efter den allmänna restaurationen i Europa af de utaf franska revö? lutionen och Napoleon fördrifna regentätternä; bekså här läto tydligt töja mer än önskningar jr en dylikrestauration, hvarföre han också ort före och i början af riksdagen nämnde år hetsade Grevesmöhlen emot partiets utskickade förkämpe; friherre Lmdv.Johanson Boije. -, Men efter de båda enkedrottningarnes frånfälle och gedan några af partiets förnämsta stolpar och ledare äfven aflidit, förlorade detta säsbm restaurattonsparti allt sammanhang och öfvergaf såsom sådant helt och hållet det syftet sony förät: i hemlighet hade tammanhållit det, för: att derefter som ett tättroget servilt hofparti helt och hållet sluta gig.till den nya dynastiens Redan före 1829 års riksdag var denna omvändelse: och försoning fullständigt gjord, och allt ifrån den tidpunkten finner man en. den fullkomligaste britehtex cordiale emellan de sig. såvkallande konservative samt Carl Johan och hans efterträdare. Men äfven fill det ekonomiska området sträckte sig denna reaktionsanda. Ibland de grundsatser som vid det nya statsskickets införande år. 1809 blifvit högt proklamerade, voro näringsfriheten och den yttre och inre handelsfriheted:, Carl Johan deremot omfattade medifver prohibitivoch förmynderskaps systemet, och knappast fick han efter återkomsten: från kriget mera tid att vända sig åt detta håll, förräm den förut så talrika listar på förbud och prohibitioner ökades meden stor mängd nys, och framförallt gaf han åt detta systems förderflighet en ofantlig tillväxt derigenom, att det för första gången i Sverge nu jemväl utBträcktestillspanmål, lifsmedel och råämnen, i öppen strid mot de grundsatser. som stöndigt tillförene hade blifvitföljda; och på denna nya skepnad af systemet: dröjde också icke herrar Hartmansdorff voch Wollrath Thanv — i deh punkten fullkomligt enige — att vid 1823 års riksdag taga fasta, och att det än mera utbilda. Näringsfribeten, och den inre handelsfriheten rönte ej cheller bättre öde. Under Carl Johans auspicier blefvo de på nytt tillintetgjorda genom den tolkning borgareståndet vid den i-så många hänseenden olyckliga reaktionsriksdagen 1812 gaf åt ståndets 1809 högtidligt gjorda koncessioner; — hvilken tolkning, som kändt-är, i det allranärmaste återtog och nästan tillvintet reducerade dessa ; koncessioners: men det oaktadt, och trots adelns och borgareståndets protester, antogs för god. Den böjelse för prohibitioner, näringstvång och förmynderskap; hvilken FI a I 5 JE