Aftonbladet – 12 september 1855, sida 2

SILL HUND DM VIL MAVASIIES DUIIEISIFEIATIGAATA IA som alla verkligt komiska elementer. Nästan bela första akten upptages af småprat mellan eleverna i en pension, utan någon tillstyramelse till handling. Detta bjebbande kan vara roligt nog för ett ögonblick, men blir grufligt ledsamt då det uttänjes genom en hel akt. Förf. synes ha friskt minne af och iatresse för pensionssqvallret, ett intresse som allmänheten icke kan dela, om åt framstä!lningen deraf icke kan gifvas en högre grad af sanning och slående :komik. Detta är här icke fallet, ty visserligen äro några yttranden och upptåg af flickorna roliga nog, men det hela, dessa häftiga öfvergångar från svärmande sentimentalitet till pojaktiga okynnen och upptåg förefalla osammanhängande, sökta och tröttande. Mot slutet af första akten blir man undfägnad med en danslektion och får på samma gång veta, alt de tre äldsta bland eleverna, hvilka äro oskiljaktiga vänner, och af hvilka en är bestämd att bortgiftas med en kusin, besluta att medelst ett bref till sultan Abdul Medschid söka bli antagna i hans harem. Pensionens dansmästare lofvar att fortskaffa brefvet till turkiska ambassadören i Stockholm, men då han sedermera kommer på-den tanken att det kan innehålla några politiska! stämplingar, aflemnar han det till den sedligt stränga och allvarsamma Ma bonne, som visserligen förvånas litet öfver flickornas muselmanska supplik, men genast är färdig att samtycka till den komedi, som den unge kusinen och friaren Philip vill uppföra i pensionen genom att der uppträda såsom turkiek pascha., Med utförandet äf detta kostliga projekt upptages hela andra akten; det finnes ingenting som spänner uppmärksamheten, inga förvecklingar som göra att lösningen icke genast kan förutses. Man väntar oupphörligt någon liten förveckling, någon tillstymmelse till intrig; så t. ex. då den till turk utklädda drängen sqvallrar ur skolan eller rättare i skolan, då Emy upptäcker hvad söm är å bane o. s. v., men dessa episoder, ha icke den fihgaste be? tydelse, allt går sin jemna förutsedda gång. Den unga Laura blir förtjust i paschan, faller efter två minuters samtal i hans öppnade famn, då älskaren-kusinen genom ett skallande gapskratt och-ett bravo Laura ger sig tillkänna; hennes fäder kömmer i rättan tid för att välsigna de unga tu; han så väl som den unge mannen taga icke den ringaste anstöt af haremsplanerna och -turkförtjusningen , alla äro mycket belåtna med den rol de spelat och med den lösning som drientaliska frågan erhållit. Det är öfverflödigt att påpeka det slippriga i denna både intrig och upplösning, hvilket utan tvifvel alldeles wundfallit författarinnans naiva sinne. Vi älska inga moralkakor i dramerna och långt mindre i komedierna; men äfven det mest vildlustig2 stycke kan och bör stanna på sedlig grund, får icke kränka -den moraliska känslan. Figurer och karakterer som göra er språk på att vara tecknade ur lifvet, måste till sitt väsen och till sina öden bestämmas af det etiska medvetandets fordringar. I den gamla italienska komediens maskspel, hvilka ännu i form af pantomimer fortlefva och väcka munterhet på folkteatrarne, kan man icke begära att den poetiska rättvisan gör sig gällande; man finner der så föga menskligt väsende hos de särskilda maskerna, att man på dem icke kan ha några sedliga anspråk, och detsamma är förhållandet med de farcer som närma sig denna genre. Emellertid vill man äfven der gerna se att t. ex. den väldige skrytaren kommer att begagna harvärjan, att den smygande och lyssnande betjenten får prygel, att den girige monsieur Pantalon slutligen blir tvungen att ge Columbine åt Harlekin o. s. v. Men ju mera man i ett stycke vill skildra det menskliga väsendet, det må vara från dess stora eller små sidor, desto mera stötande blir det sedlig: förvända, då det icke erhåller någon motvigt i styckets id, som åtminstone vid slutet låter detta förvända visa sig såsom dömdt och bestraffadt genom sjelfva sin förvändhet. De särskilta personerna i stycket äro lösligt tecknade eller antydda, och innebära alltför många motsägelser. Den enda tillstymmelse till en verklig personlighet är dansmästaren, i hvilken författarinnan velat teckna någon af dessa originela undervisare i franska språket eller danskonsten, som efter franska revolutionen icke voro sällsynta i Europa, men numera icke finnas, åtminstone icke hos oss. Rolen var emellertid lemnad åt olämplig person, hr Berglund, som är en ypperlig galanterihandlare i Jungfru Lena, men hvarker genom sin, figur, organ eller hållning passar alt återge den franske dansmästarens parti. De öfriga figurerna sakna all betydelse. Fröken Emy, som från början är dem af pensiongeleverna, för hvilken förf. synes vilja väcka det största intresset, försvinner efter hand alldeles i bakgrunden och. har i det hela intet annat syftemål; än att prata litet näpet nonsens, lägga sin näsa i allt samt visa att Bloomerdrägten, långt ifrån att förefalla löjlig tager sig förträffligt ut på ett vackert fruns timmer. Hr Ljungdahl blir ändamålslöst framskickad såsom betjent, för ait, i brist på annat komiskt, bryta ditet på en landsortsdialekt, gom icke är hemma någonstädes i Sverges rike utan blott är-en karrikatyr på det äldre bokspråket: Lauras fader uppträder endast i sista scenen, för att lägga hennes hand i Philips, en sak som är temligen öfveräödig, då åskådaren vet, att det just är fadern som önskar: partiet. Vi-ha uppriktigt sagt den unga förf. vår mening, och hon skall måhända: derföre inse, att det icke är något gmicker eller simpel artighet, då vi försäkra, att kupletterna och diktionen röja många spår af verklig talent och af den qvickhet och fyndighet, som äro oeftergifliga fordringar för en komediförfattare samt att vi, oaktadt tötalresultatet af hennes första försök i denna väg icke kan anses lyckadt, dock anse oss böra önska henne lycka att framgent, med fortsatta studier, mognande omdöme och förmåga af verk1 nlanlägoninge och konseavens i utförandet.