Aftonbladet – 7 september 1855, sida 3

Hvad är det der? frågade han med djup förundran. Det är ödet, svarade hon, som söker sitt offer. Hvilket offer? skall du säga. Det jag vill. Du har väl hört berättas om de österrikiska adelmän, som med mig stego i min gondol och aldrig mera visade gig? Ja, men denna bistoria är falsk.o Hon är sann. Jag måste förstöra eller sjelf förstöras. Hvarje man af din pation, som älskar mig och af mig ej älskas tillbaka, dör. Och så länge jag ej älskar någon, skall jag lefva och gifva döden. Och om jag älskar någon, skall jag dö. Det är så mitt öde.n O, min Gud! hvem är du då? Hur det närmar sig! Om en minut skall det komma öfver oss. Hör du? hör du?s Den svarta punkten hada närmat sig med en obeskriflig hastighet och antagit form af en ofentlig båt. Ett rödt sken utgick från dess sidor och ompgaf den på alla håll; stora skuggor stodo orörliga på däcket, och en ofantlig mängd åror höjde och sänkte sig i takt, slående vågen med ett: doft buller; ibåliga röster sjöngo Guds vrede, ackompagnerade af kedjebuller: O lifvet! O lifvet I återtog den okända med förtviflan. O Frans! se der är skeppet; känner du igen det? Nej, jag darrar vid denna fruktansvärda syn, men jag känner den. ej. Det är Bucentauren. Det är han som uppslukat dina landsmäns De voro. här, på amma plats, vid samma timma, sittande je vid mig i denna gondol. Skeppet närmade sig såsom det nu närmar sig. En röst Fopade till mig: Hvem der? Jag svarade: Österrike. Rösten ropade till mig: Hatar du eller älskar du? Jag svarade: Jag hafar; och rösten sade till-mig: Lef.. Derefter