Aftonbladet – 5 september 1855, sida 3

, VA MVM, LU VUEW WILSUSSLEUTM BVUD VII Vår I konvention blefve uppgjord. — Så mycke: pastoratet! är utropadt, så uppgå extra inkomsterna här till endäst något öfver 1000 rdr rgs, under det samma! J inkomster i det lilla Lundby prebends uppgingo. till! öfver 600 rdr rgs. Slutligen yrkar hr H. frikännelsg och rättighet att i laga ordniug utföra rekonventionstslan cmot handlanden Jacobsson, hvilket sednare yrkande bestämdes! i tillägg till förklaringen till yrkande ats Jacobsson måste dömmas att göra afbön och ersätta 100 rår. bkö för rättegångskostnaden. Jacobsson Kade i sina påminnelser yrkat att kyrkoherden skulle lömmas att! utgifva halfva inkomsten af pastoratet för 1854 tilll kyrkan och ersätta Jacobssons kosinader efter räkning. I sina skrifter hade båda parterna begagnat ätskilliga uttryck och härsyftningar som ej hörde till, målet och som derföre här äro förbigångnpa. Efter det saken sälunda blifvit förberedi företogs den till afgörånde i konsistorium den 21 Mars detta år, dervid de mest olika åsigter i hufvudsaken af 1eJ damöterna uttslades. Hårvid yttrade sig: Lektor Ljtäingberg : Hvad först beträffar svarandens öfverklagade och af honom sjelf erkända iörhållande å predikstolen och Vid nattvardsbordet, nemligen att han brukat afb yta de heliga förrätthingarne med tillsägelse af pölisaatur, så finner jag visserligen ett sådant förhållande vara i sig anstötligt samt endast utider föratsättting af. verkligt tvingände omständigheter i stånd att rättfärdigas; men då svarandens för:klaring, hvars tillförlitlighet jag ser mig försatt i nödvändighet att utan bevis antaga, just åberopar förhandenvaron af sådana till fullo tvingande och rättfårdigande omständigheter; så förlorat dehna anklagelse all besvärande natur och kan icke till något ansvar föranleda: rå j Hvad deröäst beträffar hösförhöret på Fjellbacka, så åtser jag dels genom Backdlibs Vittnesmål, dels ock i synderhet genom svarähdens egna förklaringar uppenbart, ått de af käranden åberopade orden verkligen blifvit af svaranden vid tillfället begagnade, och det i samma mening som enligt allmänt språkbruk måste med dylika ord: förbindas. Ty långt ifrån att bestrida, det yttrandet blifvit riktigt återgifvet, har svaranden inskränkt sin hela åtgärd till ott bemiöt dande att genom beskaffenhetenaf de horiom kunniga, på stället rådatide föfrHälläfidena råotivera dsss behörighöt. Met d inga förhålläkten kunna räufärdiga framställandet af en falsk lära, och en såran otvetydigt innebålles i det ovilkorliga uttalandet af evig fördömelse öfver dem, som genom försäljande af de skadliga rusdryckerna förderfyade menniskornas kroppar-och själar en övilkorlighet) som Er fullständigt synbar ännu i svarandens Slutförklaring, der han uttryckligen tillstår sig hafva sagt döN menat att dessa personer, för så vidts de åstadkomma det nämnda förderfvet; icke kunde undgå de eviga straffen; så finner jäg svaranden i detta afseende hafva, jemlikt kyrkolagens 2 kapitel 2 S, gjort sig förtjent af en kraftig föreställning från KotMistortum öfver angelägenheten satt bättre betänka sina yttranden och fir framtiden taga sig noga tillvara för läror af så irrig och okristlig natur: Honöm skulle WItså ak varligen förehåltas det trefaläiga misstaget, att först och främst uttala straffdorfär ötan uttryckligt afseedt PE försökibgslärad, för det atdra att mäta en gernings (här brädViostillverknibgens eller försäljningens) religid:a och etisk Siraffbafhöt efter dess möjliga verkan (förderfrandet, som hvad det kroppsliga beträffar kan uppkomma äfven af de oskyldigaste orsaker, likasom å andra sidan uteblifva, der afsigterna varit de mest brottsliga) i stället för efiör dvss öpp: såt; samt för det tredjö; att antaga och påstå, det ioke blott ett lekamligt (kröppartess), ulan äfven ett andligt och religöst (själarnås,) Törderf skulle kunna tillvägabringas af fräfnrsande meliiskor (bränvinstillverEåre och försäljare), då sauna förhållandet lyckI ligtvis är det motsatta, nemligea att iogen menniska kan förderfra : någon annan själ är sin egen — en sanning så mycket vigtigare att icke förgäta, på det syndare icke må; uppmuntras att skjuta skulden för sitt beklagliga tillstånd från sig Sjelfva På yörsomständigheter. Kyrkoherden Holmqvist har, efter hvad Jag förspörjer, gjört sig fördelåktigt känd såsom en man af kraft; men då eh sädan drifver alla sina sätI sr oafprötadt fram till sina ytterstä konseq -enser, så ?r det för honom dubbelt angeläget att egs äfven full klarhet röratide de vigtigaste ämnen för hans embetsverksamhet, och jag finner följaktligei häri NR att den yrkade varningen honom icke undan8 Af de öfrige i nio punkter framställde arklagelserne rörande sjukbesök finner jag den 5och9 sama bevis och böra således förfållä; hvilket äfven gäller om de tvenne i n:o 7 anfhärkta specialhändelser. Med afseende på det i 7 och 8 anklagelsepunterne omrörda frågan öm socknebudshäst och det sätt, hvarpå svaråndeh sig utlåtit, filner jag honom böra mottaga konsistorii föreställning, burusom det isserligen är hans rätt att; med församlingen om ifrågavarande skyldighet öfverenskomma, men att arten af denna: öfverenskoramelse likväl ingalunda berestigar honom till nägon afvikelse från den föreskrift, som i kyrkolagers 17 kapitel 2S innehflles, hvadan den omständighet, att dea söni kallff till socknebud icke medför häst, eridåst i detta fall Eah befria fråc follI göradast af det kirleksvarf ligen ålägger, om dels, en fotviddring är sf omständigheterne förhin rad, dels egen häst saknas eller för tillfället finnes i otjenstbart, skick. ERA I de återstående anklagelsepunkternejn:o 1, 2, 3, t-och 6;-anser jag svaranden -Hitva förbyttit Sn tot kyrkolagens7 17 kapitel. 2:4:sPrestörne skola ock sjelfve vara villige öch redobögne att besöka de sjuke, när de få socknebuå, och måga åerifrån inga! anda utidandrags sig, med mindre dö äro i Sotarn aller bevisa en fullkomlig ogirlighet,. Jag Kän för nin del ickefatta denna föreskrift arinorlutdafn så, att besöket bör:ske vid det tillfälle, då socköbbude: admäles, samt att, om annorlunda sket, sådant ecdast kan rättfärdigas genom de två i Eyrkoldfeti när mda omständigheterna (sotesäng och fullkömlig ogörlighet), öfver hvilkas befintligbet presfbil har oMbs probsnbi. I första punkten har svaranden erKånt uteblifvandet, ! utana att hafva förabragt bevisning öfver sjukdoms förfallet, och hvars förhandenvars de rö saonminstämmande vittnena under n:ris 8;.9, 10, ega så li! ten kännedom, att da icke ens omvittnat, det ett sålant blifvit af svårånfed uppgifvåt. Försummelsen att infinna sig hos den mållösa Brita Jonsdotier (2:a punkten) är uppenbar (jemför kyrkolageds 17 kapitel 5 S). Den för 3:01je acklagelsepookten äbförda ursåkten, hemtad frän nattvärdsbarnens inställelse tll förhör, kan jag icke fiana giltig, oberäkoadt a ingenling antar acföres till rättfärdigande af svarandens obestridda uraktlåtenhöt att tedån deb 30 April aträtta sockneljdet, än blottätt detta socknebudsyntes icke vara St nigon hastande böskaffenket, emeJan månnen nyss förut varit i kyrkan (jemför kyrkolagens 17,kapitel 3 S)i nr Rörande fjerde punkten medger svaranden, att han varit anmodad om besök, hvars uppskjutande blott I sllmäche: mativerss fefron Påstädda göromtl, titan någon närmare uppgift, långt mindra bevisning öm jelfva beskaffenhetena och shängdenaf dessa göromål. Vid sjeit2 putukten har svaranden dels genom sin ysthad, dels genom uttryckliga örd bekfäftatvittnes1tsagorne under n:rig 16 och 17 och gjort otvetyligt, att han dels utan uppgifvet eller styrkt förfall öråröjt sin inställelse hos den sjake torparen Jacob Jonsson, som bodde helt-nära prestgärden, dels, när). an beslöt medföljä dettrelje budet vägrat medtaga iocknebudssakerna, emedan han ville först underöka, huruvida den döende kunde göra reda för sig sina kristendomsstycken, samt ändtligen, när man1en anträftades ytterst okunnig, aflägsnat-sig utan tt meddela honöm nattvarden och utan ait sedernera förnya sitt besök, hvadan den sjuke, som kort lerefier dog, icke fick ätnju!:a den religionens tröst, omykyrkolagen, rätt studbrad;: så gersa nodar de i sjukdom och dödsfara stadde. när ingenting ur deras