Aftonbladet – 29 augusti 1855, sida 2

tagit en Mentors skepelse och röst; Den indolensteori, åt hvilken det vill göra begge nationerna till proselyter, skulle, i fall den antoges, kommadessas regeringar oförlikneligen till pass. . De skulle; då: slippa. allt hufvudbry, alla bekymrande öfverläggningar om huru båda fölkehs anspråk, i hvad de hafva billighet, skola kunta jemkas tillsammans, och lika lojt och liknöjdt som hitintills låta alla unionella frågor ligga och hvila i godan ro. Receptets innehåll och syfte bära vittne om dess ursprung. . Huru. ordinationen behagar norrmännen, och om: de ställa sig den till efterrättelse, kunha vi ej känna. Nästa storthing skall ofelbart lemna svar på denna fråga. Att det föreskrifna medlet ej i Sverge och hos svenska. ständerna gör någon lycka; trd vi oss, deremot kunna på förhand bestämdt veta. Och hvad oss särskildt angår, så beklaga vi, med skyldigt erkännande af den humana och hofsamma tonen hvari föreskriften är affattad, att vi icke kunna hörsamma den. Vi hafva gjort oss till pligt att till en början sätta svenska allmänheten och nästa riksdags ständer i tillfälle att med full sak: kännedom stadga ett objektift, från all ensidighet och passion fritt omdöme, icke mindre om de unionella tvistefrågorna rörande föreningsfördraget, dess verkställighet och dess brister, än om de internationella angående handeln och sjöfarten mellan rikena. Från denna föresats, från den förbindelse vi här iklädt oss, böra vi ej, få vi ej afvika. Ej heller förmå vi inse att deras fortsatta afhandlande kan medföra den eldfara för hvilken Christiania-Posten varnar oss. Vi hafva undersökt dessa ämnen från botten och vändt dem på alla sidor nog sorgfälligt, för att vara fullt förvissade att de icke gömma någon gnista som kan föranleda dylik våda, All oro är j det hänseendet öfverflödig. Deremot böra vi ej underlåta att angeläget fästa Christiania-Postens uppmärksamhet derpå att,. om någon hotande våda vore för hand, just den ordination dess Mentor så varmt rekommenderat vore rätta sättet att bringa den till utbrott. Blefve nemligen den ifrågavarande kuren utaf begge regeringarne tagen till regel, och blefve i öfverensstämmelse dermed alla så unionella som internationella tvistefrågor och söndringsfrön, långt ifrån att bringas til förlikning, tvärtorå lagda åsido att ostördt få rota sig och groy så skulle följden, deraf dvilkorligt blifva att den opinionen i Sverge, som önskar och påyrkar föreningens fullkomliga upplösning och som redan är starkare än önskligt vore, endast skulle än mera tillväxa i styrka och snart blifva alldeles oemotståndlig. Och ett sådant resultat vore väl ej det som Christiania-Posten, hvilken af föreningens upplösning föreser så många olyckoi för Norge, bör önska att framkalla; — och likväl leda hans råd och förmaningar oundvikligen derhän! Ty, anföres det ifrån den sidan som önskar föreningens upplösning, unionen har, på sätt erfarenheten vitsordat, ej varit under de sednare årtionden annat än en organiserad ej för-andra. Mycken anledning är att miss-! tänka, att den sömngifvande ordinationen skett uteslutande i de eskulapers intresse som här träta, ett kifvande bragt i system — och det beklagligen af de obetydligaste anledningar, såsom t. ex. sockerfejden, fartygsnaturalisationsfrågan, transitosaken, gränslurendrejeriet, bidraget till kosulataflöningarne m, m. — tvister som, i fallnationerna hade varit åtskilda, dels icke kunnat uppkomma, dels med yttersta lätthet hade kunnat regleras och biläggas. Men när unionsförhållandet är så beskaffadt, eller af fegeringarne, som skola bringa detsamma i verkställighet, uppfattas och -handhafves på sådant sätt, att det oupp hörligt väcker nya trätor och utsår nya frör till oenighet och söndringar, utan att medgifvo någon utväg till dessas biläggande, vore det: då för begge folken ej vida bättre att en union, som endast bär och kan bära så osaliga frukter, ju förr desto heldre i all fredlighet oeh vänskap upplöses? Ty hvad blir annars den omöjligt uteblifvande verkan utaf dess fortsatta bestånd? Dylika ekonomicka, internationella oenighbetsfrön, anföres det vidare, ständigt ökade med nya, förutom det gamla lagret af de långt vigtigare unionella af föreningsfördragets olikä tolkning uppkomna politiska tvisterna, måste nödvändigt föda utaf sig köld, misstro och missämja, och slutligen i längden upprete sinnesstämningen hos begge nationerna til! full fientlighet. Dessutom böra vi på båd: sidor betänka, att denna fera är så mycket större, som vi hafva en gemensam granne ; östern, hvilken har ett mäktigt intresse ut att för bägges vårt försvagande wnderblåse oenighet och fiendskap, och hyarsg politik mer än. någon annan är öfvad i dylika ränker och ej skyr några medel för sina afsigters utfö rande. Men om det kommer derhän att en sådan. sinnesstämning, uppstode så vore jv sjelfva hufvudändamålet med unionen allder les omintetgjordt,. och. ej allenast def, utar demna hade slagit öfver isin fullkomliga mot sats. Ty detta hufvudföremål är obestridli gen båda nationernas sjelfbestånd, begges gemensamma försvår mot det österifrån påträngande våldet och barbariet, lika hotande för den ena som för den andra. Men att hoppas på ett kraftfullt gemensamt försvar i farans stund, vore ju rent af en löjlighet, om folken då, i stället att stå såsom vänner och vapenbröder sida vid sida, vore uppretade till full fient lighet mot hvarandra. Derföre, och till förebyggande af ett för begge så olycksdiger! resultat, dröjom ej med unionens upplösning. Ju mera tiden förhalas, desto mera hinner den Nr — ————— —AAÄ——— A nu på hvad jag har att säga. Jag är ingen I,