Aftonbladet – 24 augusti 1855, sida 2

Vi kunna ej nog lifligt uttrycka vårt ogillande öfver den råhet och den brist på den aldra enklaste och naturligaste grannlagenhet, som förråder sig i företaget att låta måla karrikaturer på fönsterjalusier, särdeles om de varit riktade mot en person som på bilderna varit igenkänlig. Men äfven om 2å förhållit sig, äfven om Edman tillåtit sig att låta genom karrikerad afbildning angripa en person och genom ett förhatligt hån, ett uselt okynne, vida öfvergående gränserna för den allmänna anstärdigheten, bemödat sig att sålunda förklena det medborgerliga anseende den utpekade personen kan ega, så kan man likväl icke undgå att anse polisen hafva uti konfiskationsåtgärden gått utöfver de lagliga gränserna för sin befogenhet, och vi vilja gerna tro att tilltaget haft sin grund i ett ovist nit hos underordnade, som missförstått sin förmans föreskrifter, då vi omöjligen kunna föreställa oss att den kärrört från en embetsman med juridisk bildning, hvars maktpåliggande tjenst det tillhör att för hvarje kränkning skydda eganderätten och den personliga frihetsn. Hvar och en kan lätt inse hvarthän det skulle leda, om det blefve praxis, eller ens en tolererad vana, att polisen finge utöfva censur öfver bilder och målningar, hvilken censur småningom kunde utsträcka sig till allehanda husgeråd, dekorationer af byggnader och butikfönster, ja måhända, såsom i Neapel, till modet på hattar och skägg, och om polistjenstemännen utan dom och ransakning fnge infinna sig i medborgares hemvist och helt cavaligrement borttaga allt hvad för en raffinerad polisinstinkt kunde förekomma anstötligt eller obehagligt. Hade hr Jäderin funnit sig genom Edman angripen eller sitt personliga anseende genom honom förnärmadt, så hade denne ordningens tjenare haft samma lagliga väg för upprättelses erhållande öppen för sig som för alla andra medborgare, och vi tro ej att våra domstolar skulle hafva gjort sig skyldige till någon partiskhet emot honom. Såsom saken ou blifvit bedrifven, får den alltför mycket utseende af en personlig förföljelse, isynnerhet då man vet att Jäderin, då han nyligen i poliskammaren anklagade Edman för att hafva på sin källare hyst gäster öfver den tillåtna tiden på aftonen, af Edman möttes med den tillvitelsen att poliskommissarien Jäderin sjelf samma afton vid en ännu sednare timma intagit förtäring å en närbelägen restauration. Utan tvifvel kommer denna sak att föranleda upplygningar och förklaringar, som måhända kunna ställa polischefens förfaringssätt i ett annat ljus. Men händelsen blir i alla fall ett ytterligare bevis för den numera hos hufvudstadens invånare allt starkare rotfästade öfvertygelsen, att polisinstitutionen i dess närvarande form och med dess närvarande anda icke motsvarar sitt ändamål, som är ordningens upprätthållande med lagliga medel. Vi hafva?redan förut mer än en gång häntydt på denha omständighet, och vi torde nog få någon ny anledning att närmare belysa och utveckla ett förhållande, som en gång måste ändras, om ej en allmän otrefnad, ja en betänklig demoralisation skall förorsakas at medvetandet om polisens allt mer tilltagande godtycklighet, med hvilken en hvar kan befara att utan eget förvållande råka i de ledsammaste konflikter. —