Aftonbladet – 22 augusti 1855, sida 3

HYLAND OM VUL Al IIIULYLIULLIUG TEDSBISUL SVIN Ball fält, erfarenheten, famlandet, ja sjelfva misstaget, konkurrensen, frihefen med ett ord, låta menniskorna gravitera mot denna enhet, som är uttrycket af lagarne för deras nat och förverkligandet af det allmänna välbefinnandet. Kan man tvifla på att undervisningen, befriad från de universitära hindren och genom gradernas borttagande undanryckt inflytelsen af den klassiska konventionalismen, under rivalitetens sporre ej sKulle störta sig in på nya och fruktbringande vägar. De fria undervisningsanstalter som sköla uppstå från alla håll skola inse nödvändigheten att ge den menskliga intelligensen sin verkliga näring, nemligen kutskapen om hvad tingen äro, och ej kunskäpen om hvad de för två vusen år sedan sades vara. Den gamla tiden är verldens ungdomb, säger Baco, och rätteligen taladt är det vår tid som är den gamla tiden, då verlden sardlat vetande och erfarenhet medan den åldrats: Studiet af Guds och naturens verk i den mdraliska och materiella verlden, se der den verkliga undervisningen. se der den som skall herrska i de fria undervisningsanstalterna. De unga, som mottagit den, skola genom kraften af sin intelligens, säkerheten af sitt omdöme och sin duglighet för lifvoge praktiska värf visa sig öfverlägsna de vedetstyggliga små talare som universitetet och presterskapet mättat med läror, lika falska som föråldrade. Medan en del genast beredas till vår tids samhällsvärf, skallen annan del först nödgas att glömma hvad de lärt, om de kunna det, för att sedermera lära hvad de böra veta. Med dessa resultater för sina ögon, skola de flesta familjefäder föredraga de fria skolorna, fulla af -saft-och lif, framför dessa andra skolor; som falla under slentrianens ok. Jag sade nyss, att den klassiska konvent tionalismen gjorde af oss alla lefvande moftsägelser, fransmän af nödvändighet och romare genom uppfostran. Skulle man ej kunna säga att vi äfven ireligiöst hänseende äro lefvande motsägelser? Vi känna alla i hjertat en oemotståndlig makt, som drifver oss till religionen, på samma gång vii vår intelligens känna en ej mindre oemotståndlig kraft som aflägsnar oss derifrån, och det så mycket mer, ju mera uppodlad intelligensen är, så att en stor teolog kunnat säga: Litterati minus credunt. Oh! det är ett sorgligt skådespel! Sedan nå? gon tid isynnerhet höra vi djupa suckar dra! gas öfver religiositetens aftagande, och, förunderliga sak, de somi sina själar låtit ändå till den sista gZnistan af tron slöckna äro just de som äro mest benägna att finna tviflet otillständigt — hos andra. Ödmjuka ditt för: nuft, säga de till folket, derförutan är alll förloradt. Det går an för mig ait begagnå mig af mitt, ty det är afen alldeles eget styrka, och för att följa de tio buden behöf! ver jag ej tro dem uppenbarade. Skulle jag till och med något litet afvika derifrån, är faran ej stor; men med dig är det helt annat; du kan ej bryta mot dem utan att sätta hela sam! hället och mitt lugn i fåra. Det är på detta sätt fruktan söker sig en tillflykt hos skrymteriet. Man tror ej, men man låtsar sig tro. Medah tviflet ligger på djupet; visar sig en beräknad religiositet på ytan, och så vanäras meniniskoanden af ännu en konventionalisin, af ett far! ligare slag. Och likväl ärej allt krymteri i detta tal. Ehurna man ej tror allt, ehurb man ej visar någon tro i sina handlingar, finns dock på djupet af alla hjertan, som Lamennais säger, ett trosskott som aldrig för torkas. Hvarutaf kommer detta sällsamm och farliga förhållande? Skulle ej orsake kunna sökas deruti, att till. de ursprunglig och fundamentala religiösa sanningarne, sorå alla sekter och skolor erkänta som sin gemensarima öfvertygelse, i tidernas längd blif? vit lagda inrättningar, ceremonier och bruk; som intelligensen ej kan erkänna. Och desså menskliga tillägg, ha de något annat stöd i presterskapets egen anda än den dogmatism; hvarigenom; den fäster dem vid de. ursprung! liga, ej bestridda sanningarne? Huru härmed än-måvara; undervisningsfriheten skall, der: igenom att demingjuter andra intellektielld vanor hos presterskapet, utan tvifvel bli ett af de kraftigaste verktygen till den stora religiösa pånyttfödelse som ensam kan hädan? org tillfredsställa samivetena och rädda sam: ället. Men jag nedstiger från dessa högre. regioi ner, och då jag. återkommer till de akademi: ska graderna; frågar jag mig om presterskapet skall känna en stor motvilja för att öfvergifva den klassiska undervisningens slendrian, hvartill det föröfrigt ej skall bli tvini gadt. Det-skulle vara högst eget, om der platonska -: kommunismen , hedendomen, de ider och seder som blifvit fostrade af slafi veriet och rofferiet, Horatii oder, Ovidii me tamorfoser funne sina sista försvarare och lärare i Frankrikes prester. Det tillkommer ej mig att gifva dem råd. Men de skola tillåta mig att här citera ett utdrag ur en tidskrift, som, om jag ej misstager mig, -redigeras af prester: Hvilka äro då bland kyrkans fäder försvararne för den hedniska undervisningen? Är det Clemens, som skrifvit, att den verldsliga kunskapen är lik de frukter och bakverk, som man gömmer till måltidens slut? Är det Origines, som skrifvit, att i den hed: niska poesiens gyllene bägare läge dödligt gift? Är det Tertullianus, som kallar de hedniska filosoferna kättarnes patriarker, Patriarche hereticorumt Är det den helige Irenzgus, Som förklarar, att Plato var sjelfva qvintessencen af alla kättare? Ar det Lactantius, -.som förklarade, att på bans tid voro de lärda de som hade den minsta tron? Är det den helige Ambrosius, som sade det vara högst farligt för de kristna att befatta sig med den hedniska litte: ratureti P7 Är det slutligen den helige Hieronymus; som i brefvet till Eustochia med energi fördömmer de hedniska studierna och ytträr : Hvat: ha ljuset och mörkret att skaffa med hvarandra P Hvad samband skan väl finnas emeliäd Kristus och Belial? Hvad har Horatius att skafta med Psaltaren, Virgilius med Evangelium? Men hörom nu Augustinus tala: De studier, under hvilka jag komsatt läsa andras skrifter och att skrifva hvad jag tänker, voro dock längt nyttigare och sölidare än dem åt hvilka man sedan tvingade mig att egna mig och som angingo, jag vet ej hvilken, Zneas äfventyr och som kommo mig att gråta öfver den af kärlek döende Dido. — Dessa äro dock de narraktigheter som mån kallar