Aftonbladet – 22 augusti 1855, sida 3

Tillskolt. Klassiciteten och Socialismen. (Af F. Bastiat.) (Slut från gårdagsbl.) Jag vill nu yttra något om ett ord, son ofta blifvit nämndt under denna debatt: det är ordetenhet; ty många personer se i de akadåmiska graderna ett medel att påtrycka alla intelligenser en, om också icke förnuftig och nyttig, åtminstone enformig och derföre, i deras tanke, god riktning. Enhetens beundrare äro särddles talrika, och det af lätt begripliga skäl. Genom en gudomlig anordning ha vi alla stark tro på säkerheten af vårt eget omdöme, och vi tro ej att det i verlden ges mer än en riktig åsigt, nemligen vår egen. Också är det vår meniog, att lagstiftaren ej kan göra bättre än påtvinga alla densamma, och för störr säkerhets skull vilja vi alla vara lagstiftare. Men dessa lagstiftare efterträda den ena den andra, och hvad händer då? Jo, att vid hvarje ombyte af lagstiftare den enå enheten aflöser den andra. Undervisningen genom staten gör då enformigheten herrskande, när man betraktar hvarje period för sig; men jemför man de särskilda perioderna med hvarandra, t. ex. konventet, direktorium, kejsardömet, restaurationen, Julimonarkien, republiken, så återfinner man olikheten och,--hvad värre är, den förderfligaste af alla olikheter, den som på det intellektuella området liksom på teatern frambringar dekorationsförändringar efter: maskinisternas godtycke. Skola vi ständigt låta nationens intelligens, det allmänna rättsmedvetandet sänka sig till denna grad af skam öch förnedring? Det ges. två slags enhet. Den ena är en utgångspunkt:Den pålägges af styrkan, af dem som för ögonblicket ha makten. Den andrå är ett resultat, den stora fulländningen af deh menskliga fullkomningsförmågan. Den har sin grund i inteligensernas naturliga gravitation .mot sanningen. Det första slaget af enhet har deremot till: grund föraktet för ment niskoslägtet och till verktyg despotismen. Robespierrevar anhängare af detta slags enhet d han sade: Jag har skapat republiken; jag skal nu äfven skapa republikanare. Napoleon var det, då han sade: Jag älskar kriget, och jag skall göra alla fransmän till krigare. Frayst sinous: var det, då han sade: Jag har en tro, och genom uppfostran skäll jag böja alla sam? veten efter denna tros. Procrustes var det då han sade: Se här en säng; jag skall stympå eller lägga på sträckbänk hvar och en sorå öfvergår eller ej upphinner dess dimensioner.s Den akademiska graden är anhängare af det a slags enhet då den säger: alla embeten skolå nekas en hvar som ej underkastar sig mitt programp,. Och må man ej invända, att en högres auktoritet kan hvarje år förändra dettå program; ty ingenting vore väl mera bedröfi ligt. Nationen i sin :belhet skulle: ej vara någonting annat än lerklumpen; som krukma: karen sönderbryter, när han-ej är nöjd med den form-hangifvit.den? Jag kan här ej afhålla mig från att utvisa spåren af denna klassiska konventionalisrå; som: låter oss hos forntiden som dygder beundra hvad: som var följden af den hårdaste nödvändighet. Dessa gamle, som man Få mycket prisar, jag kan ej nog ofta upprepa det, lefde af rof och skulle för intet pris-i verlden velat röra vid ett verktyg. De hade till fiende hela menniskoslägtet. De hade dömt. sig till ett evigt krig och-endast-gifvit sig valet mellan att segra eller dö. Samhället skulle derföre ovilkorligen söka utveckla hos alla sina medborgare de krigiska egenskaperna, och medborgrarne underkastade sig denna enhet, som var garantien för deras existens.. ;.Men hvad haväl dessavbarbariska tider och den nya tiden att skaffa med hvararidra ?För hvilket särskildt och noga bestämdt ändamål. skulle man nu stämpla alla-medborgare som ett mynt med samma prägel? Är det derföre, att de alla ärana sig in på olika banor? Hvad skäl skulle mans ha att kasta dem alla i samma gjutform? — — och hvem skall hålla formen? Förfärliga fråga, som borde bringa oss till besinning. Hvem skall hålla formen? Om det finns en sådan gjutform (och den akademiska graden är en), skall något hvar vilja hålla i skaftet. Hrr Thiers, Parisis;-Barthelemy: Saint-Hilaire, jag, de röda, de blå; de svarta, de hvita. Man måste då gripa till: vapen för att slita denna föregående f