Aftonbladet – 20 augusti 1855, sida 3

kanernå. Häraf följer, att om det iogångna samhällstördrsget uppiöret, allt sammanstörter på en gång, samhälle, lag, rättvisa, gedlighet, pligter. sEnhvaro, säger Rousseau, sinträder då i åtnjutande af sina ursprungliga rättigheter och återtsger sin naturliga frihet, på samma gång han förlorar den konventionelia frihet för hvilken ban uppgaf den förra.s Det behöfs sålunda blott en obetydlighet för att samhällsfördraget blir upplöst. Det inträffar hvarje gång som en enssilt bryter sina förbindelser eller undandrager sig verkställandet af en-lag. I samma ögonbliek som en lifdömd drager sig undan då samhället säger till honom: Det är nödvändigt att du dör, som en medborgare vägrar erlägga skatt, som 20 embetsman sticker banden i den offentliga aggan, i samma Ögonblick är samhiällsföriraget brutet, alla moraliska pligter upphöra, rättvisan existerar ej mer, fäder, mödrar, barn, makar ha ej mera någon förbindelse till hvarandra, hvar och en har en obegränsad rätt till allt som behagar honom, hela befolkningen, med ett ord, återinträder i naturtillståndet; Jag lemner åt läsaren sjelf att sluta sig till hvilka härjningar dylika läror skola anställa i revoiationära tider. De äro ej mindre skadliga för den enskilda moralen. Hvilken yogling söger ej till sig 2jolf, då han, full af eld och begör, iaträd:: i verlden: Mitt bjertas rörelser äro naturens Jöst, som aldrig bedrager. De inrättningar som ställa mig hinder i vägen komma rån menniskor och äro endast godtyckliga öfverå enskommelser, i hvilka jag ej deltagit. Då jag trampar dessa institutioner under fötterna, skal! jag ba det dubbla nöjt att tillfredsställs mina passioner och anse mig för en hjelte.n : Mably. Det behöfs inga citater för att beiga abbe Mablys greco-romano-mani. Af eit stycke med Rousseau, ehuru ved ett trängre hufvud och mindre känsligt hjerta än hans antog iden hos honom en mindre vexlande gestalt. Också bekänner hau sig helt öppet sara platoniker, det vill säga kommunist. Öfv:rtygad; liksom alla klassicitetens förfäkre, at menskligheten är ett material för sambällsfabrikanterns, tyckte ban, i likhet zed ella dessa klassicitetsvurmar, mer om utt vara fabriksnt än material. Följaktligeo zör han sig till jagstiftare. I krafo häraf kallades han först att konstituera Polen, men tycks ej hafva lyckats. Sedermera bjöd hat anglo-amerikanarne på den spartanska svertsoppar, som han deck ej kunde öfvertala dem att förtära. Förbittrad öfver denna förblindelse förutsade han unionens fail och gar den ej fulla fem år att lefva på. Må det tillåtas mig att här göra en reservation. Då jag citerar absurda och omstörtande läror af män sådana som Fånion, Rollin, Montesquieu, Rousseau, är det visst ej min mening att neka, det man af dessa stora skriftställare har sidor fulla a? förnuft och ren moral. Men allt det falska i deras böcker kommer af den klassiska konventionalismen, det sanna deremot ur en helt annan källa. Mitt påstående är, att den öfvervägande undervisningen i den grekiska och romerska litteraturen gör oss alla till lefvande motsägelser. Den drager oss med väld till ett förflutet, hvars sjelfva vederstyggligheter den lofsjunger, medan kristendomen, seklets anda och denna fond af sundt förnuft, som aldrig förlorar sina rättigheter, hänvisa oss till ett ideal i framtiden. Jag förskonar er för Morelly, Brissot, Raynal, som försvara, ja täfla om att upphöja till skyarne kriget, slafveriet, prestbedrägeriet, egendomens gemensamhet, sysslolösheten: Hvem kan gerna misstaga sik på den orena källan hvarur dylika läror flutit? Denna källa, jag känner bshof af att upprepa det ännu en gång, är den klassiska bildningen, sådan som den pålägges oss alla af de akademiska examina. Den lugna, fridfulla och rena forntiden har ej blott ingjutit sitt gift i litteraturen, utan äfven i de lagfarnes skrifter. Jag trotsar hvem som helst att hos någon af våra jurister finna någonting som liknar en klar uppfattning af eganderätten. Och hvad värde har väl en lagstiftving der en sådan uppfattning saknas? För några dagar sedan kom jag af en händelse att öppna Vattels Afkandling om folkrätten; och jag får der se att författaren egriat ett helt kapitel åt undersökningen al denna fråga : Är det tillåtet att bortröfva gvinnor? Det är tydligt att sagan om romarne och sabinarne skaffat oss denna godbit. Sedan författaren med det största allvar afvägt skälen för och emot, bejakar han slutligen frågan. Han var skyldig Roms ära-detta utslag i saken. Eller ha kanske romarne någonsiv haft orätt? Det fians en konventionalism som förbjuder oss att tro det; de äro romare, det är tillräckligt. Plundring, mord och brand, qvinnorof, allt som kommer ifrån dem är lugnt, fridfullt och rent. Vill man kanske invända, att dessa åsigter blott äro egendomliga för några få individer? Vårt samhälle vore i sanning att prisa särdeles lyckligt, om den klassiska undervisningens oupphörliga verksamhet, förstärkt af sådana kämpar som Corneille, Fenelon, Montesquieu, Rousseau, ej haft något inflytande på den allmänna opinionen. Det är hvad vi vilja undersöka. Först och främst kunna vi då bevisa, at den kommunistiska iden ej blott bemäktigat sig några individer, utan äfven hela korporationer, och de lärdaste liksom de inflytelserikaste. När jesuiterna ville organisera ett samhälle vid Paraguay, hvilka voro de mönster hvarmed deras studier gjort dem bekanta? Minna? Tukuree Anh nn pt EF ESS RCS Pg ee MÖ AA HH ns O!:M 8 nell) His m mm mv mm je Ar 4 AA — AR 0 FR PS VA MM JO OD OO PP RR