Aftonbladet – 20 augusti 1855, sida 3

Sådang I voroZde åsigter öfver familjen, egande rätten, friheten, samhället som den af presterskapet meddelade undervisningen inplantat hos allmänna opinionen i Frankrike, då revolutionen utbröt. Den har utan tvifvel sin förklaring i orsaker, sömäro främmande för den klassiska undervisningen. Men kan man väl tvifla på, att denna undervisning deri inblandat en massa af falska idger, råa passioner, omstörtande utopier, olycksaliga experimenter? Må man läsa de tal som höllos i lagstiftande församlingen och i konventet. Det är Rousseaus och Mablys språk. Det är endast prosopopter, invokationer, citerande af yttranden som Fabricius, Cato, Brutus, Graccherna och OCatilina haft. Ämnar man begå en grymhet, finner man alltid till dess förherrligande en romares exempel. Hvad uppfostran inlagt i själarne öfvergår i handling. Man har öfverenskommit att Rom och Sparta äro mönster; man måste då antingen efterhärma eller parodiera dem. Den ene vill inrätta olyropiska spel, en annan införa åkerlagar, en tredje bespisa allmänheten på gatorna med spartansk svarte soppa. Det kan ej ingå i min afsigt att här ut-tömma denna fråga, som är väl värd att en öfvad hand deråt egnar något mer än en pamflett, frågan om den grekiska och romerska litteraturens inflytande på andan och gången af våra revolutioner. Jag inskränker mig till några få drag. Två stora gestalter dominera franska revolutionen och liksom personifiera den: Mirabeau och Robespierre. Hvilken var deras lära om eganderätten? Vi hafva sett att de folk, som i fortiden grundat sin existens på plundring och slafveri, ej kunde anknyta eganderätten vid sin sanna orsak. De voro tvungna att betrakta den som ett konventionelt faktum och läto den ha sin grund i lagen, hvarigenom de äfven der kunde insmyga stölden och slafveriet,. som Rollin så naift visar. Rousseau hade äfven sagt: Eganderätten hvilar på en öfverenskommelse och är en mensklig uppfinning, då deremot friheten är en gåfva af naturen.s Mirabeau bekände samma lära: Eganderätten, sade han, vär en skapelse af samhället. Ej nog med att 1 ne skydda och uppehålla den, de skapa den äfven, de bestämma den, de ge den den plats och utsträckning som den intager bland medborgarnes rättigheter.. Och då Mirabeau uttryckte sig så, var det ej för att uppgöra teorier. Hans verkliga syfte var att förmå. lagstiftaren att inskränka utöfningen af en rättighet, som berodde af dennes gunst, emedan han skapat den. (Forts.) Ko 0