Aftonbladet – 20 augusti 1855, sida 3

heter, skulle snart återskalla i nationalförsamlingarne under formen af dogmatizka sanningar och skarpa som svärdet. Och på det att det moraliska band, som fäster Rousseau vid forntiden, må fullt inses, tillägger samme panegyrist: Hans stil erinrade om det pateiska och energiska språket hos en Cornelias Sson.D Hvem vet ej för öfrigt att Rousseau var den aest passionerade beundrare af de idger och seder som man kommit öfverens att tillägga comarne och spartanarne? Han säger sjelf stt läsningen ef Plutark gjort honom till hvad han är. Hans första arbete riktades mot den menskliga intelligensen. Genast på första siden utropar han: Skulle jag kunra glömma att det vari Greklands sköte som man såg denna stad höja sig, lika ryktbar genom sin lyckliga okunnighet som genom visheten af sina lagar, denna republik af halfgudar snarare än af menniskor, till den grad höjde sig deras dygder öfver menskligheten. — — — I sitt andra arbete, Afhandlingen om olikheten i de menskliga vilkoren, utfar han ännu häftigare emot samhället och civilisationens sruodläror. — MAufvuitanken i denna ryktSara afhandling ken på följande sätt samnanfattas: Det förfärligaste öde väntar dem 3om få den olyckan att födas efter oss och skola lögga sina iusigter till våra. Utvecklingen af våra förmögenheter gör 088 rejan mycket olyckliga. Våra fäjer voro det mindre, emedan de voro mera okunniga. Rom närmade sig fullkomligheten; Sparta hade realiserat den, så mycket fullkomligheten låter förena sig med sambhäöllstillståndet. Men den sanna lyckan för meonaniskan, den är att få lefva i skögarne, ensam, naken, utan några band, utan böjelser, utan språk, utan religion, utan idger, utan familj, med ett ord id-t tillstånd, då hon till den grad närmar sig djuret, att det är tvifvel underkastadt, huruvida hon går upprätt och huruvida ej hennes händer äro fötter. Olyckligtvis har denna gyllene ålder ej fortfarit. Menniskorna hafva genomgått ett mellanstadium, som skänkt ouppnörliga njutningar. Ack! de förstodo ej att stanna på detta kulturens första trappsteg. Frän det ögonblick den ena menniskan hade bebof af den andras bistånd (d:v. s. från det ögonblick sambhällstillståndet bedröfligtvis inträdde), så snart man märkte att det var nyttigt för en att ha förråder för två, försvann jemlikheten, eganderätten infördes, arbetet ble? nödvändigt; konsten att arbeta metallerna och åkerbruket voro de två uppfinningar, som frambragte denna stora revolation. För skalden är det guldet och silfret, för filosofen är det jernet och jordbruket som civiliserat menniskorna och förderfvat menskligheten.r Den måste derföre lemna naturtillståndet för att inkomma i samhället. Det är anledningen till Rousseaus tredje verk: le Contrat social. Det ingår ej i min plan att här analysera detta arbete. Jag inskränker mig till at: visa huru de grekisk-romerska iderna der framträda på hvarje sida. Emedan samhället är ett paktum, har hvar och en rätt att stipulera vilkor för sig sjelf. Men det är ej lätt. Hurua skola de-reglera dem? Skall det ske genom en gemensam öfverenskommelse, genom en plötslig ingifvelse? Huru skall en blind massa, som ofta ej vet hvad den vill, af sig sjelf kunna utföra ett så stort, så svärt företag som ett lagstiftningssystem? Häraf nödvändigheten af en lagstiftare., Och härmed är den allmänna omröstningen lika behändigt insmugglad i praktiken, som erkänd i teorien. Ty huru skall denna Jlagstiftare bära sig åt, som i alla hänseenden bör vara en utomordentlig man, hvilken, då han vågar företaga sig att stifta lagar för ett folk, bör känna sig i stånd att förändra menniskans fysiska och moraliska natur, som bör, med eti ord, uppfinna den maskin, hvartill menniskorna äro materialet. Rousseau bevisar här särdeles förträffligt att lagstiftaren hvarken kan räkna på styrkan eller öfvertygelsen. Huru då utkomma ur detta dilemma? Genom bedrägeriet. Se der hvad som i alla tider tvingat nationernas fäder att ta sin tillflykt till himmelens mellankomst och skänka gudarne äran af sin egen vishet. — — Det är detta sublima förnuft, söm höjer sig öfver vanliga själar, hvars ider lagstiftaren lägger i de odödligas mun för att medelst gudomlig auktoritet inverka på dem som den menskliga visheten ej skulle kunna öfvertyga. Men det lyckas ej alla menniskor att låta gudarne tal2. (Gudarne! de odödliga! klassiska reminiscens.) I likhet med Plato-och Lycurgus, sina läromästare, liksom spartanarne och romarne, sina heroer, gaf Rousseau åt orden arbete och friket ven -mening, enligt hvilken de uttrycka två oförenliga begrepp. I sambhällstillståndet måste man välja emellan att arbeta och dö af hunger. Det ges likväl en utväg ur denna svårighet, det är slafveriet. I samma ögonblick som ett folk gersig represen tanter är det ej mera fritt, är det ej mera till! Hos grekerna gjorde folket sjelft allt hvad som tillkom det. Det var oupphörligt samladt på agoran. fSlafvar förrättade arbetet; folkets stora angelägenhet var friheten. Då det ej mer hade samma fördelar, hur skulle det kunna bevara samma rättigheter? Niuppoffren mer för er ecskilda vinning än för er frihet, och ni frukten mycket mindre fattigdomen än slafveriet. Hvad! Friheten skulle ej kunna uppshållas annat än med tillbjelp af gafveriet? Kan hända. De två ytterligheterna vidröra hvarandra. Allt som ej är naturligt har sina olägenheter och det borgerliga samhället. mer än allt annst. Det ges sådana olyckliga lägen, der man ej kan rädda sin frihet annat än på bekostnad af andras, och der medborgaren ej på annat vilkor kan vara fullkomligt fri än det att slafven är fullkomligt slaf. Sådant var Spartas läge. Ni, moderna folk, ni hafven väl ej slafvar, men ni ären etc. Se der den klassiska konventionalismen i sin nakna gestalt. De gamle hade af sin rås instinkt blifvit drifna att gifva sig slafvar. Men som det är en gjord öfverenskommelse, en tradition inom våra läroverk att finna allt förträffligt somi de gjort, lägger man dem i munnen raffinerade resonnementer öfver frihetens väsende. Den motsats, sor: Rousseau uppställde emellan naturoch samhällstillståndet, är lika förderflig för den exskilta som den allmänna moralen. Enligt detta system är samhället resultatet af ett paktum som ger upphof åt lagen, hvilken i sin tar-af intet skapar rättvisan och sedligheten. Inaturtillståndet finå det, enligt detta system, hvarken seclighet eller. rättvisa. Fadren har ingen plig: mot sin 402, sonen mot sin far, manaen mot hustrun, hustrun mot mannen. Jag ng N MA MA Ra RN