Aftonbladet – 18 augusti 1855, sida 2

UTLÄNDSK LITTERATUR. Geschichte des Neunzehnten Jarhunderts seit den Wiener Verträgenyvon G. G. Gerivnus. Leipzig 1855. Man bar länge varit van att hos författare; synnerligast de, tyska, hvilka behandlat nittonde seklets his:oria, finna den stora katastrof, eom i och med Napoleons fall tillvägabragte. en reorganisation af Europas förbållanden, framställd såsom en öfsergång ifråm mörker till ljus, från oreda till ordning; och ännu i dag begagnas vid Sverges försia universitet läroböcker, i hvilka man för den fallne ej har annat namn än kronröfvaren,, under det man för dem som skiftade bans byte och ingalunda försmådde nya rof, tänder de rikaste rökoffer. Å andra sidan finner man hos de flesta franska författare, som behandlat ifrågavarande tidsperiod , en ytterst. ensidig och från uteslutande fransk ståndpunkt tagen uppfattning af Napoleons syften och fall, i det man vid de förras bedömmande mindre tagit i betraktande hvad han i verldshistorisk mening verkligen var än hvad han vid sitt första uppträdande lofvade att bli och efter sitt störtande utgaf sig ba varit, i det sednare åter trott sig finna ett tillfällighatens verk i stället för en oundviklig följd af tidens gång, närmast föranledd af den motsats som allt tydligare började ge sig tillkänna emellan hans sträfvanden och natiomernas. En sällspord — i sitt slag nästan ensam — underbar förmåga, att i krig och fred ögonblickligt uppfatta det maktpåliggande, beherrska detsamma och deraf draga fördel, var hos Napoleon det mest utmärkande drsget. Härigenom lyckades han göra ej mindre revolutionens stora tragedi än de små farcer, som vid de europeiska hofven uppfördes, till en recett för sig; och i denna förmåga låg em af de förnämsta orsakerna till hans oerhörda lycka. Grundorsaken till hans fall åter låg uti den missaktning, det förakt han hyste för nationaliteterna, icke blott för de främmande, dem han våldsamt ville sammansmälta i en enda form, utan ock för sjelfva den franska, den han visserligen smickrade såväl på krigets bana som på de fredliga idrotternas, men hvars sjelfverksamhet i det väsentliga, det politiska, han ueder hela sin regering höll fjättrad, och då ban slutligen under de hundrade dagarne till en viss grad måste för sitt eget bestånd taga