Aftonbladet – 18 augusti 1855, sida 2

protektorat. Catharina Il lät uppfostra hundra ungä greker i skolorna i Petersburg med beräkning på att Byzantinska kejsardömet, som hon bestämt åt sin sonson Constantin, skulle åter upprättas; hon sökte på det sättet bland grekerna skaffa honom vänner och tillgifna anhängare. Sedermera hafva Servien och Donaufurstendömena varit föremål för samma välvilja; kejsar Nikolaus sökte alltid att bland sönerna till. bojarerna i Moldau och Walachiet rekrytera de ynglingar som han lät uppfostra i militärskolorna, och som han sålunda genom sjelfva deras uppfostran bestämde till att underhålla hans inflytande i deras hemland. Bland dem kan man nämna furstarne Cantacuzine, Balsch, Stourdza m. fl. För närvarande, då Ryssland söker vänner på alla håll, hoppas det genom denna åtgärd underhålla Montenegros ovilja mot Turkiet och slita de band som förena det med osmaniska riket. Enkekejsarinnan fortfar att öfverhopas med adresser och kondöleansbetygelser med anledning sf kejsar Nikolai död. Bland dessa adresser anmärker jag en, icke för den politiska vigt den kan hafva, utan derföre att den är verkligen förvånande. Detären adress skrifven på schweiziska kantonen Neufchatels: vägnar. Kejsarinnan har låtit svara att hon var så mycket mera rörd af detta bevis på invånarnes i Neufchatel deltagande, som hon, genom sin födsel en syster till konungen af Preussen, i denna manifestation såg ett bevi att Neufchatelboerna ej hade förgätit sin ärfda tillgifvenhet för preussiska konungafamiljen. Och det var likväl just kantonen Neufchatel som förklarade sig fullkomligt oberoende af Preussen. Det synes som om kejsar Alexander icke kan annat än berömma hela personalen vid ambassaden i Wien. Alla medlemmar af denna ambassad hafva erhållit bevis på sin monarks välvilja. Furst Gortschakoff har fått Alexander-Newskiorden; hr von Titoff Wladimirsordens 2:dra Klass; hr Felix Fonton S:t Anne ordens 1:sta klass och hr Ubril, förste ambassadsekreterare, Wladimirsordens 3:dje klass. Den öfriga personalen vid ambassaden har avancerat en klass; sålunda har Anatole Demidoff erhållit rang af verkligt statsråd, hvilken förlänar honom titel af excellens. Ryktet om Polens återställande, såsom jag förut nämnt, det vill säga med en konstitution sådan som före 1831, men utan någon uteslutande polsk armå, bibehåller sig. Man försäkrar att kejsar Alexander låtit genom sin ambassadör Kisseleff tiilkännagifva påfven att hädanefter skulle hans helighet ensam hafva rättighet att utoämna biskopar i Polen. Kejsar Nikolaus deremot uppgjorde en lista, inom hvilken påfven var tvungen att göra sitt val. Det hände då ofta att katolska kyrkan i Polen kom till korta på detta sätt för utnämsningarne; påfven bade verkligen ofta svårt att finna någon kandidat, hvilken passade för den höga plats som skulle besättas, och lemnade derföre biskopsstolarne vakanta i flera år. Denna fråga var också alltid etttvistefrö mellan hofvet i Rom och kabinettet i Petersburg och en anledning till beständigt bryderi för Gagarin, Gourieff, Potemkin, Krivzow och Boutenieff, oaktadt deras väl kända skicklighet.