Aftonbladet – 16 augusti 1855, sida 3

den borttages från slutet af er mebiig, der Hän bör stå. Men om en punkt sättes på orätt ställe, så kan -den vanskapa Hela meningen Och göra den bakfram, alldeles tvärtemot författarens afsigt! Om jag t. ex. skulle skrifva till en förnäm herre: Hans höga nåd är ett stort fäderneslåndets stöd, ech någon skulie sätta punkt vid fä, midt i ordet; så blefve ju hela -meningen rasande, ja till och med. oböflig, utom det, att de qvarblifna orden; som då skullerefterfölja den obehörigt ditsatta punkter; vore utan all mening, ty derneslandets stöd skullö ju ingen meiiviska förstå; om han också skulle få någon mening af det föregående: : När nu en så liten omständighet, som en simpel punkt, kan åstadkomma en så stor, villervalla ibland åtta ord, och göra en alldeles befängd mening af:den ena delen och ef fullkomlig omening äf Gen andra, så bör man än mindre förundra sig, att men: niskofigurer, sf 10 eller 12 pund viktuslievigt, om de ställas på oriktiga platser i sambälet, göra en änni större villervalla, omskapa allmänna ställningen och göra förskräckliga omeningar af det, som skulle ba ett riktigt och enkelt sammanhang. Det är derför af högsta angelägenhet, att hvar och en kommer på sitt rätta ställe, ty annars kan han ej allenast icke! göra den nytta som fordras, utan också verklig skada. Misstagen i detta fall slå lika så illa ut, som om man ville sktta en hofslagarö att göra ur och en borstbindsre, att göra teleskop. Men ödet-och lyckan tyckås liksom vilja spela udda och jemt om nästan allt hvad som sker. Allt måste likväl ha sitt ändamäl, som torde utvecklas för efterverlden. Ofta går mycket på tok, blott derigenom att pu kt ej blifvit satt der den bör stå; Om punkt blifvit satt, när en person kommit på det ställe der han varit tjenligast, utan att kuona komma längre och utan att kunna flyttas på en plats, der han icke duger, eller som är vida öfver hans förmågs; så hade ju många orimligheter varit ogjorda. Man kan-vara skicklig på en viss gifven plats men-deremet ganska oskicklig på en använ, antingen högre e!ler Itgra. Man skulle kunna framvisa månvga, som blott bort vara kronofogdar, och som osekligen varit det ganöska fullkomligt, men som kommit på flera vida hö, gre platsar, der de iogentiog försäått. Hara minga statsmän hade icke bort stanna vid blotta renskrifvare? Hurua många officerare vid: muskötten? Hurn många kollegiiråd vid kamm: vareptpsten, vid nrotariebordet och vid pet? Men — den