Aftonbladet – 15 augusti 1855, sida 2

stor och en smula trubbig; hade den varit annorlunda, är jag öfvertygad om att det hela skulle tagit sig mindre väl ut. Största behaget låg i sjelfva ansigtsuttrycket; det var så okonstladt, så mildt; det uttryckte så väl, i sin rörande enkelhet, frånvaron af fullt medvetande om sin egen sorg. Det var påtagligt att hon väntade någon; någonting hördes prassla i skogen; den unga flickan lyfte upp hufvudet och såg sig omkring; i ha!fdonklet uppfångade jag blixten af hennes stora, lysande ögon, hvilka i denna stund egde gazellens skygga blick. Hon spejade och lyssnade åt det håll, hvarifrån bullret tycktes hafva kommit; derefter suckade hon, återtog sin förra ställning, lät hufvudet åter nedsjunka mot bröstet och började straxt derpå att sortera blommorna, som hon hade plockat. Hennes ögonlock rodnade, hennes läppar rördes till ett svagt uttryck af bitterhet, och en ny tår föll från hennes långa ögonhår på kinden, utför hvilken den gled likt en strålande diamant. Sålu-da förflöt nära en timma, utan att den arma flickan lemnade trädet, under hvilket hon gannolikt hade stämdt möte. Tid efter annan knäppte hon endast ihop händerna öfver knäet och lyssnade uppmärksamt, med kroppen något framåtböjd . .. Ånyo rörde sig något i skogen; hon spratt till. Denna gång fortfor bullret, blef tydligare, det nalkades ... slutligen kunde man urskilja steg, en stadig och lätt gång. Hon satte sig upp.ätt och syntes i detsamma modstulen; hennes uppmärksamma blick darrade af fruktan och lågade af hopp. Mellan träden syntes nu en man komma. Hon betraktade honom, rodnade, log sf glädje och sällhet, gjorde en rörelse, liksom för att stiga upp, och nedsjönk åter, bleknade, förvirrades, lyfte en osäker, nästan bönfallande blick emot mannen, som