Aftonbladet – 15 augusti 1855, sida 2

Klassiciteten och socialismen, (Af F. Bastiat.) Medborgare representanter! Jag har understält församlingen ett amendement, som åsyftar upphäfvandet af de akademiska graderna. Min helsa tillåter mig ej att närmare utveckla det från tribunen. Tillåten mig att begagna mig af pennan. Frågan är af synnerlig vigt. Hvilka brister än vidlåda den lag som blifvit utarbetad af er komitå, tror jag docx att den skulle beteckna ett stort steg framom den allmänna undervisningens närvarande ståndpunkt, om den erhölle den förändring jag föreslagit. De akademiska graderna hafva den tredubbla olägenheten att göra undervisningen enformig (enformigbet är ej enhet) och ett påtrycka den prägeln af orörlighet, sedan de gifvit den den förderfligaste riktning. Om det ges någonting i verlden som till sin natur är framåtskridande, är det undervisningen. Ty hvad är den i sjelfva verket annat än ett öfverlåtande från generation tili generation af de insigter samhället förvärfvat, det vill säga af en skatt som blir större: och renare med hvarje dag? Hvad är då orsaken att undervisningen i Frankrike varit enformig och stillastående alltsedan den utgick ur medeltidens mörker? Emedan den blifvit: monopoliserad oca af de akademiska graderna innesluten inom oöfverstigliga skrankor. Det var en tid då det för hvar och en som ville skaffa sig insigt i hvilket ämne som helst var lika nödvändigt att lära sig latin och gresiska, som det är oundgängligt för basquen och bretagnaren att börja med att lära sig ranska. De lefvande språken voro ännu ej atbildade. Boktryckerikonsten hade ännu ej lifvit uppfunnen ; menniskosnillet hade ännu 3) försökt att genomtränga naturens hemligeter. Att vara lärd var att veta hvad Episurus och Aristoteles tänkt. I de högre samvällsklasserna berömde man sig af att ej kunna äsa. En enda klass var i besittning af lärlom och meddelade den, presterna. Hvilken