Aftonbladet – 15 augusti 1855, sida 2

kunde denna lärdom då vara? Det är tydligt att den måste inskränka sig till kännedomen om de döda språken och förnämligast latinet. Det fanns endast latinska böcker; man skref endast på latin; latinet var det språk som begagnades vid gudstjensten; presterna kunde ej undervisa i något annat än hvad de sjelfva lärt, latinet. Det är sålunda lätt begripligt att .undervisningen under medeltiden. inskränktes. till studiet af de döda språken, högst oegeitligt kallade de lärda. Är det naturligt, är det nyttigt att samma förhållande eger rum i det 19:e seklet? Är latinet ett nödvändigt medel för känskapers förvärfvande? Är det i de skrifter römarne lemnat oss man kan lära religion, fysik, kemi, astronomi, fysiologi; historia, juridiky moral, teknologi eller nationalekononii? Att kunna ett språk liksom att kunna läsa är att vara i besittning af ett verktyg. Och är det ej sällsamt, att vi använde hela Vår ungdom på att lära oss använda ett verktyg, hvaraf vi sedermera ha högst liten om ens någon nytta, emedamviknsppt hunnit förvärfva oss färdighet i desg användande förr än vi med all gevalt söka glömme deh. Ack, hvarföre kan man ej lika hastigt glömma de intryck som detta förderfliga studium medför! Hvad skulle vi säga öm man i S:t Cyr, för att bereda ungdomen till den nyare krigsvetenskapen, uteslutinde: undervisade den i konsten att kasta sten. med.slunga? Vårt lands. lagar bjuda att .de anseddaste lefnadsbaror skola vara stängde för en hvar som ej aflagt prof på insigt i de klassiska språken. De bjuda dössotörm, att man för att erhålla inträde vid universitetet, måte proppa hufvudet fullt med lätin, så att ingenting annat får rum der. Följden är, som hela verlden vet, att de unge adepterna: uträknat det mått, som jemt och nätt ärnödvändigt för att erhålla graden, och nöja sig dermed. J sucken och klagen. Begripen j då icke att det är en yttring af det allmänna rättemedvetandet, som icke vill låta pålögga sig ett onyttigt arbete? Att undervisa i konsten att behandla ett instrument, hvilket, så snart man HDuntit till färdighet derpå, ej mer ger något ljud ifrån sig, är väl den bizarraste anomali man-gerna kan tänka sig! Huru har den kommit att fortfara. ända till våra dagar? Förklaringen ligger i det enda ordst: monopol. Det är monopolets natur att slå med larhet allt. hvad det vidrör. Jag skulle derföre önskat: ait lagstiftande församlingen verkliggjort undervisningens frihet, det vill säga dess utveckling. Det är likväl beslutadt, att det ej skall bli så. Vi skola ej få en fullständig frihet. Må-det tillåtas mig att göra ett försök att rädda åtminstone en flikderaf. Friheten kan betraktag både med afseende på person sak och sak — ratione persone et materie — som juristerna säga; ty att undertrycka konkurrensen mellan metoder är ej ett mindre attentat mot friheten än att undertrycka konkurrensen mellan pergoner. Man har sagt: Undervisningsbanan blir fri, ty hvem som helst kan ingå derpås. Det är en stor illusion. Staten, eller rättare sagdt partiet, faktionen, sekten, personen, som för ögonblicket, och till och med på fullt laglig väg, bemäktigar sig högsta makten, kan gifva undervisningen: hvilken riktning den bebagar och formaalla intelligenserna efter sitt tycke, blott och bart genom användande af gradmekanismen. Gif en person rättighet att utdela akademiska grader, och undervisningen skall, äfven om han lemnar er full frihet att underviså, de facto vara hans tjenarinna. Jag, en familjefar, och den lärare jag. rådfrågar rörande min sons uppfostran; vi kunna tro att den verkliga lärdoraen består i att veta hvad tingen äro och hvad de frambringa så väl i den fysiska som i dem moraliska verlden. Vi kunna möjligtvis tro, att den är den bäst undervisade, som gör sig den klaraste föreställning om tingen och bäst känner till sambandet emellan orsaker och verkningar. Denna utgångspunkt skulle vi vilja lägga till grund för undervisningen. — Men staten har en annan tauke om saken. Att vara lärd är i hennes tanke detsamma som att kunna skandera Plauti verser och att kunna citera Thales och Pythagoras åsigter om elden och vattnet. Hvad görnu sålunda staten? Jo, hon säger till oss: Undervisa er elev i hvad ni vill; men när han fyllt tjugo år, -skall jag låta examinera honom i Pythagoras och Thales lärosatser; jag skall låta honom skandera Plauti verser, och om han ej är tillräckligt hemma i dessa ämnen för att öfvertyga mig att han deråt egnoat hela sin ungdom, skall jag ej tillåta honom att bli hvarken läkare eller advokat, eller embetsman eller konsul, eller diplomat eller skollärare. Efter ett sådant yttrande har jag naturligtvis ingen annan utväg än att underkasta mig, ty jag kan ej påtega mig ansvaret att ha stängt så många vackra lefnadsbanor. för min son. Om ni än aldrig så många gånger sägen mig, att jag är fri, förklarar jag dock; att jag icke är det, emedan ni tvingen mig att af min son, åtminstone efter. min öfvertygelse, göra en pedant, — måhända en vederstygglig liten orator — och med säkerhet ett oroligt brushufvud. Ty om de klassiska studierna åtminstone hade något samband med vår tids behof och intressen! om de åtminstone endast vore onyttigal men de äro i sorgligaste grad förderfliga. Att gifva menniskoanden en falsk riktning, ze der det nrohlem sam da mvyundiohator. ät