Aftonbladet – 3 augusti 1855, sida 2

pbristfälliga och ofullständiga, så kunna viicke vara blinda för att verkningarne af dessa bbrister skola blifva högst förderfliga, när vi invecklas uti ett krig med främmande meakner; — — och -vidaret omständigheterna: synas för närvarande vara de mest gynnsamma för att med ömsesidig redlighet och aktning förena sig att godtgöra det försutämaädeianseende till åtskilliga högst vigtiga unionsföreaskrifter hvilka ännu saknas, och hvilkas saknad fruktansvärdt skulle i framtiden kunna medöra de skadligaste följder. En snart tjugotvåårig, (nu mer än 40-årig) erfarenhet, som stillåtit luga öfverläggaing, har lärt oss känna munionens svaga sidor. — hu anförda högst I behjertansvärda sanningar underskrifva vi som svenskar för vår del helt och hållet, och att med vömsesidig aktning och redlighets godtgöra det försummade har varit och är just afsigten med våra uppsatser om de unionella förhållandena och med den vänskapliga diskussion härom, hvilken vi medelst dessa uppsatser sökt med den norska pressen inleda. Och härmed afsluta vi för närvarande våra uppsatser om de politiska förhå:landena mellan brödrarikena. Att närmare nästa riksdag och storthing återupptaga nu afhandlade och i samband dermed stående frågor, torde ej anledningar komma att saknas. Innan vi sluta behandlingen af de politiska förhållandena, för att öfvergå till afhandlandet af de internationella frågorna, som angå handeln och sjöfarten, böra vi dock, särdeles för dem bland våra läsare som vid nästa riksdag kunna komma att uppträda som representanter, tillägga ännu en erinran. En gemensam så kallad unionskomite var, som troligen för största delen af våra läsare är bekant, nedsatt under de sednaste åren af Carl Johans regering. Förordnad år 1839, fortfor denna komite med sina arbeten ända till år 1844, då den upplöstes, och ledamöter af densamma på svenska sidan voro presidenten Hartmansdorff, genersl Lefrn och biskop Heurlin. Ändamålet med denna komites nedsättande var just att taga i noggrannt öfvervägande sunionens svaga sidors, de ixsåtskilligt hänseende bristfälliga och ofullständiga unionsföreskrifternap, samt att utarbeta och föreslå sde högst vigtiga unionsstadganden som ännu saknas,. Då denna fråga på 1836 års lagtima storthing först väcktes och utskottets konstitutionskomit deröfver hade utarbetat ett utlå tande, blef Carl Johan så häftigt uppbragt, att han, ännu innan utlåtandet hunnit i storthinget förekomma, i hettan våldsamt upplöste thinget, fastän budgeten ännu var långtifrån fördig och antagen. Detta kunde likväl icke hindra att, när ett urtima storthing kort efteråt sammankallades för budgetens slutliga afgörande, frågan på nytt upptogs, och att utlåtandet då blef afgifvet, 1 thinget diskuteradt, samt en skrifvelse i anledning deraf till konungen beslutad och exped erad, hvaröfver också norska regeringen afgaf sitt betänkande. hvaruti det föreslog en gemensam komitå för att taga ämnet i fullständigt öfvervägande. Att konungen skulle fästat något afseende derpå, om saken endast från norska sidan bliivit yrkad, är deck mindre sannolikt; mer i Sverge, hvarest man också haft rundligt rådrum att lära sig inse unionens bristfölligbet och ofullständighet, särdeles i afseende på den allra vigtigaste punkten eller frågan om det gemensamma försvaret, blef saken om möjligt ändå långt varmare af opinionen omfattad; och som den efter 1838 ärs händelser i hela landet uppretade sinnesstämningen nödgade konungen 1 detta som i åtskilliga andra bänseenden till koncessioner, så blef den af allmänna meringen uti begge rikena högt fordrade komiten ändtligen år 1839 förordnad. Denna komitå har kostat brödrariket vida mer än etthbuadra tusen riksdaler riksgälds (circa 30,000-Sp.); för Sverge har den troligen också ej varit utan kostnader, om öck långt mindre, då densamma i Stockholm hade sina såmmanträden. Nära ferå års arbeten och så betydliga kostnader böra ej hafva blifvit utan frukter. Men det har hört till konung Oscars politik att med en ogenomtränglig hemlighetsslöja omgifva komitens afgifna utlåtande och att behandla det som ett ordensmysterium. Det är dock blott emot oss svenskar denna politik under tio år iakttagits; i Norge har slöJan hållits temligen genomskinlig. Det är förmö :ligen också i följd deraf som Börska storthinget underlåtit att yrka utlåtandets förmliga offentliggörande. Emellertid taga vi för slideles afgjordt, att Rikets Ständer vid nästa riksdag icke underlåta begära att få sig utlåtandet meddeladt, derest regeringen icke skulle finna för godt att derföringan af egen drift låta trycka det; och om en afskrift af detsamma utaf någon svensk medbörgare befe till trycket enligt tryckfrihetslagen, så VI också icke huru regeringen skulle grundlegsenligt kunna vägra det, så vidt hon ej förklarar Norge för en främmande makt och den gemensamma komitens arbetem för ett diplomatiskt dokument samt hänmförer det tili ategorien af underhardlingar med utländska makter. Hvad som nekas enskilda medborgare torde dock ej kunna vägras nätionens församlade representanter, derest man ej allt för mycket tilltror sig att kunna handla i familjfördragets, anda. Det är under den förutsättningen att usionskomitens 1844 afgifaa utlåtande och likaså den gemensamma handelsoch gjöfartskomitens 1847 aflåtea betänkande af Rikets Ständer begäras dem meddelade, och stt vigtiga öfverläggningar med anledhing af dessa dokumenter skola uppstå, som vi företagit oss att i en följd af uppsatser afhandla de unionella förbållandena, för att på förhand derpå