Aftonbladet – 31 juli 1855, sida 3

mån det är förtjent, kan man först efter de upplysningar hr M. gifvit någorlunda bedömma. Att Sverge genom fredens afslutande med Ryssland om sommaren 1719 skulle räddat något mer af sina östra besittningar än 1721, är föga troligt. På en artikel i Nystadska fredstraktaten, hvars betydelse varit olika uppfattad, ante vi oss skyldiga att med hr M. fästa särskild uppmärksamhet. Det är den sjunde, hvari man velst finna en rysk garanti af 1720 års regeringsform. Förhållandet dermed är, att svenska underhandlarne genom sin instruktion förpligtades att i fredstraktaten söka få in en artikel, hvarigenom czaren skulle förbinda sig att aldrig till Kongl. Maj:ts och Sverges förfång och dena stadföstade regeringsformens rubbande sig uti något engagement hvarken med hertigen af Holstein eller någon annan inlåta, ej heller hvarken direkt eller indirekt med råd eller dåd gifva dem det ringaste understöd; utan att czaren tvärtom försäkrar Kongl. Maj:t och kronan Sverge sig ett sådant uppsåt snarare vilja hindra och förstöra, än befrämja och befordrar. Det förnedrande i detta dynastiska förslag ville man visserligen dölja genom artikelns klädande i formen af en ömsesidig förbindelse för begge staterna ått respektera hvarannans institutioner. Men ryssarne voro för kloka och för stolta att gå in derpå. Artikeln fick derföre denna lydelse: Hans czariska Maj:t utlofvar ock på det kraftigaste, att han uti Sverges rikes domestika ärenden, såsom uti den af Riksens Ständer enhälleligen belefvade och besvurna regeringsformen och successionssättet sig icke blanda vill, ingen, eho det ock vara må, deruti på något sätt, hvarken direkt eller indirekt bistå, utan fast heldre till en uppriktig, nabolsg vänskaps betygande på allt sätt söka att hindra och förebygga allt som deremot förekafves ock Hans czariska Maj:t kunnigt blifva kunde.r Ar M. bestrider att den innehåller någon garanti af 1720 års regeringsform. Och nog är det för hvar och en, som vill se, klart, att svenska styrelsen ej med denna artikel kunde eller ville göra svenska folkets rätt att ändra sin statsförfattning beroende af Rysslands godtycke. Men huru svenska regeringen, äfven då den underkastade sig förödmjukelsen att i fråga om hertigen af Holstein begära en förbindelse, kunde förbise faran af förbindelsens utsträckning utöfver en fullkomlig passivite, må den som kan förklara. Hr M. erkänner att ordalagen ej äro väl valda. Det hvar en tid då Ryssland, med anledning af denna artikel, Sverge oåtspordt, med Preussen (1764 och 1769) och Danmark (1766) afslöt traktaten om upprätthållande af 1720 års regeringsform i Sverge. Med synnerlig tillfredsställelse skall utan tvifvel hvar och en finna den öfver de svenska underhandlarne i Nystad länge hvilande misstankan, att för egen vinning hafva uppoffrat fosterlandets fördelar, genom hr M:s redogörelse för underhandlingarnes gång undanröjd. Dessa män bekämpade steg för steg de ryska fordringarne, beskylldes i svenska rådet så sent som tio dagar före slutkonferensen att vara alltför difficila att ingå på czarens forringår och lyckades ännu i sista stunden, då den fruktade ryska flottan var färdig att öfvergå till Sverge för att fortsätta den om våren började härjningen, att åt fosterlandet rädda en sträcka af finska kusten. Sverge, hvilket således sett alla sina på förbundet med England grundade förhoppningar svikna och såg sin gamla bundsförvandt Frankrike, angelägnare om det mäktiga Rysslands vänskap, än om det svaga Sverges, dröjde ej att efter fredens afslutande erfara rysk inflytelse. Holsteinska husets anhängare och de förnäma, hvilka i de afträdda provinserna hade egendom och för dess fördelaktiga försäljning funno sig beroende af ryska regeringens välvilja, befordrade mer eller mindre ryska hofvets önskningar, dem äfven de redlige statsmännen, i medvetande af landets ytterliga svaghet, ej vågade allt för bröstgänges motsätta sig. Och ehuru ryska öfvermodet icke fann den holsteinskt sinnade riksdagen 1723 så medgörlig som det förmodade, och ehuru det misslyckades både i det oblyga försöket att just med åberopande af Nystadska fredstraktatens sjunde artikel inblanda sig i successionsfrågan till hertigens af Holstein förmån, och i försöket att inleda Sverge i förbindelser, hvilka kunnat föra till ett krig mot Danmark, afslöts dock den 22 Februari 1724 ett defensift förbund mellan begge rikena. Och sedan Peter den Store den 28 Januari 1725 aflidit, lyckades det holsteinska partiet att utverka Josias Cederhielms afsändande såsom utomordentlig ambassadör till Ryssland, der han nära ett år ifrigt arbetade på stadgande af lugnet och af Sverges beroende at detta gigantiska träd, shvars skugga erbjuder en säker fristad mot stormen. 2) Äran att då hafva räddat Sverge från detta beroende tillkommer Arvid Horn. Detskedde genom accessionen d. 14 Mars 1747 till hanoveranska alliansen mellan England och Frankrike; en accession som inom rådet mötte sådana svårigheter, att Horn ansåg sig böra vädja till ständerna. För sitt fosterländska bemödande häruti har han ej förr än nu njutit full rättvisa. Det var hr M. förbehållet att göra honom den genom en enkel, ljusfull berättelse om denna accessionsfrågas gång, den säkerligen ingen utan det Tifigaste intresse skall läsa. För hufvudmomenterna i hr M—s teckning af Sverges öfrargöng från krigstillståndet till freden och af dess försök att i europeiska