Aftonbladet – 28 juli 1855, sida 3

läsvärd. Han redogör i korthet för de forskningar och upptäckter på elektromagnetismeng område, som egt rum alltsedan hans store landsman Örsted 1820 upptäckte denna naturkraft, samt de praktiska resultater man velat häraf härleda. Hastigare än någon annan upptäckt har denna burit frukter, icke blott för vetenskapen, utan äfven för den allmänna kulturen. Den ena upptäckten, den ena praktiska uppfinningen har följt på den andra med otrolig hastighet. Orsaken till denna bastighet ser förf. deri, att vetenskapsmannen icke längre ängsligt innestänger sig i studerkammaren utan för sina sträfvanden och upptäckter eftersträfvar oftentlighet, och att den skranka, som det lärda språket fordom uppdroz mellan lärda och lekmän, nu är omstörtad, så att vetenskapen springtromarspråkets trånga gränser och den olärde kan besöka de naturvetenskapliga lärosalarne med samma nytta som den lärde, utan att låt: afskräcka. sig genom ett konvenansspråk, lika obegripligt för den okunnige bonden gom det skulle vara för Romarfolkets ypperste skribent.s 4. Om orsakerna till Carl X Gustafs anfall på Danmark i Augusti 1658,, af prof. 4. Fryxell. Denna uppsas innehåller en skarp polemik emot akademiadjunkten Svedelius, och det understundom något bittra allvar, hvarmed den är affattad och zom synes skola bära uti sig uppslaget till en ny strid, liknande den Geijer-Fryxellska, gör ett nästan -muntrande intryck, då man numera erfarit att den akademiska afbandling med ofvanstående. titel, hvilken framkallat polemiken, alls icke är författad af hr Svedelius, utan af en ung respondent såsom dess första afhandlingsprof. Den hufvudsakliga tvistepunkten rörer sig kring den frågan, huruvida Carl X Gustefs beslut att andra gången angripa Danmark fattades redan omkring den 12 April, eller om han först började tänka derpå omkring d. 15 eller 16 Juni 1658. De skäl Fryxell anfört för den förra åsigten, och hvilka hufvudsakligen stödja sig på anteckningar af Erik Dalberg, torde näppeligen kunna jäfvas genom att framdraga de officiella bref och ordres som konungen under samma tid affärdade och i hvilka han väl aktade sig att låta sina hemliga pla ner framskymta. Bebjertansvärd är den protest hr Fryxell till slut inlägger mot det slags trångbröstade patriotism som hittills drifvit svenska häfdatecknare att påstå, att i tvister de båda grannstaterna emellan rättvisan alltid varit på den svenska sidan och orättvisan och falskheten alltid på den danska, likasom de danska historieskrifvarne att göra på samma sätt, men i omvändt förhållande. Man bör å ömse sidor erkänna de orättvisor som blifvit begångna (så t. ex. att anfallet mot Danmark i Augusti 1658 var obilligt och orättvist); genom att å ömse sidor följa en sådan oväldig och sanningssökande bana, skola folken lära bedömma hvarandra med undse2nde och opartiskhet, och en klarare dager skall utbreda sig öfver båda ländernas historia. 5. Er blick på utsidan af dom danska kulturens, af G. Nybleus. Denna uppsats utgör några aforistiska anteckningar, liknamde en svensk turists penateckningar efter ett par dagars vistande i Köpenhamn och skulle måhända kunnat taga sig icke så illa ut såsom en följstorgsskiss i någon tidnirg, men göra en temligen slät figur såsom en sjelfständig uppsats i en universitetstidskrift. Förf. talar om litet af hvarje, som kan ådraga sig en svensk resandes uppmärksamhet i Köpsnhamn: staders läge, promenader, vallar, gator, torg, kungastoder, slott, kyrkor, Thorvaldsens museum, teatern, danska komedien och baletten 0. 8. v. Alla dessa saker äro dock alltför ytligt berörda, för att kusna tillfredsställa dem som sjelfva känna dessa saker eller ge dem, som icke känna dem, någon föreställning derom. De jemförelser förf. uppställer mellan daxskheten och svenskheten i särskilda riktningar äro ofta mycket vågade. Då sålunda Thorvaldssn med sin lugna fridfullhet och å den andra sidan Sergel med sin storartade kraftfullbet uppstöllas såsom representanter af den danska och den svenska andan, så kam visserligen en dylik jemförelse tyckas temligen plausibel, men konseqveaserna som derur skulle dragas bli mycket tvifvelaktiga, om man vidgar och fortsätter jemförelsen och t. ex. sammauzställer Bissen med Byström, Jsriohau med Fogelberg eller Qvarnström. Man skulle visst också kunna ådagalägga att den fridsamhet och det lugn, som förf. gör till något specielt utmärkande för Thorvaldsens konst och som han sätter i samband med en viss slapphet i det danska folklyanet, i hufvudssklig mån är just den klarhet, enkelhet och fridfulla harmoni, gom utmärka den sanna plastiken, och att det just var genom denna sannt plastiska, med axtikeng mästare befryndade anda, som det var möjligt för Thorwaldsen att regenorera den moderna skulpturen; då deremot Sergel, med allt sitt snille och med all sin kärlek för antiken, dosk var för mycket beslägtad med och för stor beundrare af Michel Angelo och i allmänhet ef de verk i hvilka djerf och otyglad genialitet och titamisk kraft äro de öfvervägande elementermna, alt man af honom bade kuanat vänta en pånyttfödelse af den plastiska andan. Några andra af de jemförelsepunkter författaren uppställer äro ytterst oklara och omgjutna af ett ordsvall, i hvilket man har svårt att igenfinna den verkliga meningen. Såuppställe t. ex., för att ådagalägga skilnaden msllan det danska och svexska hjeltemodst, en jemförelse mellan några danska och svenska kämpar; å ena sidan anförss Tordenskjold (en af de djerfvaste, efter äfventyr lystnaste tjöhjeltar som någonsin funnits) samt Christian IV; men då den förre sörderskjuten står