Aftonbladet – 27 juli 1855, sida 2

lunda får arbetaren ofta ligga vid qvarnen i flere dagar och vänta, hvilande måhända på hvetemjölssäckar, men med tom mage, ty något till matsäck hade mor ej att gifva sin stackars gubbe! Ändtligen hemkommen till de svältande hustru och barnen, finner han att dessa under tiden, för att uppehålla sina usla Nf, lånt en kaka här och der af lika fattiga grannar; dessa kakor återfordras nu, och sålunda är förrådet inom få dagar åter slut, och mannen får börja samrsa eländiga vandring på nytt. Detta i bästa fall — i afseende på besöket i qvarnen, men tyvärr sker der oftast mycket helt annorlunda, t. ex. för att få slänga igenom sin lilla sädnäfve emellan herregårdens miaga säckar måste mjölnardrängen mutas, hvartill naturligtvis erfordras bränvin, hvilket åter genom byteshandel med en dryg del af påsens innehåll på närmaste lönkrog verkställes; eller ock somnar den af trötthet, hunger och nedslagenhet medtagne mannen, hvarunder en annan stackare stjäl ifrån honom hela eller en del af hans med så mycken svårighet och vedermöda anskaffade spanmålsförråd; eller ännu värre, han kan ej motstå frestelsen att, omgifven af så många säckar och påsar, under nattens skymning — ejelf stjäla. Mången torde vilja påstå att denna här-upprullade tafia är målad med alltför bred pensel, med till öfverdrift mörka färger; den är dock endast eh helt matt bild af sjelfva verkligheten. Visa denna tafia för Sverges fattigare befolkning, och många tusende sinom tusende skola med tårfyllda ögon framsucka: den är sann! — sådant är vårt sorgliga, ustå lif! — Ja, i sanning, der råder i verkligheten den hemskaste natt med mörker och köld. Huru oändligt lycklig skulle ej insändaren skatta sig, om hans svaga stämma förmådde frammana minsta gnista af den sanna menniskokärlekens eld för att sprida åtminstone något ljus och värma i all denna natt! — Om nu, icke blott i större och mindre städer, utan äfven på landsbygden, hos handlande, qvarnegare och andra personer en sorterad mjölkandel vote etablerad, der arbetaren, utan att afbrytas i sitt arbete, kunde genom hustrun eller nägot af barnen för billigt pris och uti huru små portioner som helst erhålla diverse sorter mjöl; huru välgörande skulle icke detta inverka på den enskilde och hela samhället! Ty hvarje fructlöst användt dagsverke är en gifven förlust icke blott för individen, utan för samhället. i sin helhet; och huru ofantligt många dagsverken. förspillas ej i Sverge för att få den i och för sig.redan så knappa dagspenningen förvandlad i mjöll Guds dom — att menniskan skall äta sitt bröd i sitt anletes svett, d. v. 8. arbeta — innebär ingen förbannelse; tvärtom, den isngbär ända igenom idel kärlek och välsignelse. Det nyttiga och fruktbärande arbetet medför välsignelse i allo. Det är blott det skadliga, onyttiga och fruktlösa arbetet, af Gud ingaluada anbefaldt, som medför förbannelse, som utgör helvetet på jorden. Redan forntidens greker uppfattade denna sanning, då de utmålade sitt helvete såsom uppfyldt med.fruktlöst arbete, hvarpå som exempel må anföras: Sisyphi ständigt återruliande klippa och Dadätdernay aldrig tåtoande skll. t Hvad bjertat är fullt af, derom talår mutinen så gerna, och gerna talade insändaren mycket mera om förevarande ämne; men fraktande att redan hafva tröttat genom för stor måängordighet, afbryter han här. Saken talar lyckligtvis kraftigast för sig sjelf; tarfvar således blott en välment pöpskniog, Endast detta må tilläggas: Her bandlande klaga allmänt öfver — till följd af sednare tiders förändrade bränvinslagstiftning — betydligt minskad handel med bränvin. Måtte dessa hrr handlande använda derigenom uppkommen ledighet, så väl i afseende på lokal som betjening, till etablerande af mjölhandel, hvilken till en början — säsom allt nytt — torde gå litet trögt, men säkerligen inom kort skall få god fart och då medföra större både verklig behållning och välsignelse, än den nu saknade bränvinsförsäljningen det någonsin gjort! S.... i Juli 1855. ; Vv. N. Som sagdt är, vi äro fullkomligt ense med insändaren hvad hufvudsaken angår. Vi instämma äfven uti hvad han yttrar rörande det bakvända och: fåfänga uti att hoppas på någon väsentlig förbättring och förädling hos personer, hvilkas lif utgör nästan endast en fortsatt kamp mot hungersdöden. De materiella behofven äro de första och oundgängligaste hos menniskan, och böra derföre, åtminstone hvad det allra oumbärligaste angår, först tillfredsställas, innan man kan hoppas på någon verklig sedlig förädling ho3 samhällets lägre klasser. Deremot kunna viicke obetingadt gilla de satser, i hvilka insändaren formulerar sina åsigter om sättet för pauperismens afbjelpande, hvilka, om de upphöjdes till lag, skulle upphäfva sjelfva eganderätten och göra all egendom omöjlig. Mången torde emellertid finna de tre satser, som ins. ofvan uppställt, så oskyldiga och billiga, att icke det ringaste kan vara att emot dem invända. För att i någon mån utreda detta ämne, skola vi derför i en följande artikel återkomma härtill. Vi få då tillfälle såväl att beriktiga det hvaruti vår insändare synes oss fara vilse, som att med några ord ange, buru vi föreställa oss att det afsedda ändamålet bäst bör kunna uppnås. EE — Vi meddelade härom dagen, efter Öst