Aftonbladet – 27 juli 1855, sida 2

— KR — Vi meddelade härom dagen, efter Östgötbha Correspondenten, en liten uppsats om lord Dundonalds plan att intaga Rysslands fästningar, hvilken, enligt hvad man förmodar, skulle bestå deri, att bomber afskötes, hvilka vid sin krevering utvecklade en gas af den förpestande beskaffenhet, att till och med den starkaste krigshär dervid hade ingenting annat att göra än att taga till benen, så vida lifvet ville bibehållas. I ett sednare nummer utvecklar samma tidning ytterligare hvilka följderna skulle blifva af denna uppfinning, förutsatt att den bekräftade sig, och vi tro oss göra våra läsare ett verkligt nöje med att här nedan meddela äfven denna uppsats, hvilken är lika loziskt tänkt, som väl skrifven. Den lyder så: Ytterligare om lord Dundonalds hemlighet, För ett par postdagar sedan reserverade vi oss med gägra rader emot den missaktning eller det skämt, man tyckes vilja fästa vid Jord Dundonalds förslag att fördrifva fienden ur en fåstning genom stank. Dei torde tillåtas oss att ytterligare lägga några ord till hvad vi då yttrade. Iogenting är naturligare än att förslaget, för så vidt uppgiften är rigtig, skall gifvas till pris ät löjet af alia dem som låna hela sin sambhällsställning af upprätthållandet utaf det nuvarande krigsoch slagtningssättet; men en annan sak r, huruvida icke hvar och en, som mindre hängifver sig åt vissa klassers chsvalereska näringsfång, än åt menniskoslägtets stora intresse i allmänhet, icke deremot bör uppiräda till det Dundonaldska förslagets antagande. Det var länge medeltidens tappre riddare, som uteslutande lefde af silt svärd, utgrinada krutet säsom nögonting ovärdigt, och ändöck har det sedermera under århuodraden utgjort det mest åfgörande vehikel, ej mindre i det lilla än stora kriget; och den ära som fordom skänktes de bålde och mäktige herrarne, tillfaller nu i lika hög, om ej högre grad vära skarpskyttar. Stank?P Det är onekligen ett gement ord. Men vi äro öfvertygade om att det sfven uppkommit endast för att med löjets och sarkasmens gröfsta vapen afböja den fara, hvarmed lordens förslag hotar all krigskonast, alla armöer, alla fästningar, med fäå ord hela denna apparat som gör absolutismen mäktig och stark nog att upprättbålla sin storhet och kasta stridshandsken ät civilisationens alla fredliga intressen. Om Dundonalds förslag är att ur en spriogande bomb utveckla till exempel svafselbundet väte eller annan permanent gasart, så är det väl sannt att alla dessa gasarter lukta besatt illa; men jast tillfölje af deras permanenta egenskap — kondenseras de icke säsom krutgasen — utan utblandas med atmosferen och qväfva, inblandade blott till en sjettedel, ja en tolftedel i vanlig luft. Vi känna ej lord Dundonalds förslag; raen vilja tro att det Er aägot allvarligare och farligare än det gamla krigssättets vänner vilja erkänna. Så länge kriget är en möjlighet, är det stundom en nödvändighet; för aut upphäfva dess nödvändighet, mäste man förthy uppbafva dess möjlighet. Härtill skall du gä, talar en högre försyn till all verldslig makt; mean här skola dina stolta böljor lägga sig. Vi äro äfren af dena öfvertygelse att kriget är till sin natur af så menniskofientlig egenskap, att det förr eller sednare måste upphöra; men för uppnäendet häraf måste menaiskosnillet upptäcka ett förstörelsemedel, som gör vidt och bredt omkring sig allt motstånd omöjligt. Skulle nu lord Dundonalds förslag grunda sig på användandet ef förqväfvande gasarter, torde vi så ganska nära ett sådant mäl. Ått man motsätter sig det och förlöjligar det, betyder gauska litet; till och med torde det göra föga till saken, ifall man icke ru ens antager det. Det säkra är, att det icke skall dö bort med Dundonald; ty kemien dör icke med hogom. Vill ej den engelska aristokratien begagna sig deraf för att göra processen kort emot Ryssand, woråe Ryssland soart vara färdigt dermed emot e1selsmännen. Äfven efter vär tids militära täskesstt önna vi ingentiog i användandet af lordens förstag, som icke är fullkomligt ridderligt. Hvad vore ridderligare, än att genom en parlamentär underrätta