Aftonbladet – 25 juli 1855, sida 3

Åldermannen ledde, för böflighetens skull, sin häst tio steg bort ifrån oss; på vägkanten, satte sig upp och lankade efter oss med mössan i hand. Derpå gjorde vi vårt inträde i byn. Vi mötte några muschiker som kommo från ladan; de lågo i sina tomma vagnar, med benen och näsan i vädret, och sjöngo, under det hela deras kropp skakades; men åsynen af vår vagn och af åldermannen gjorde dem med ens stumma. De aftogo sina vintermössor, hvilka det är sorgligt att se dem begagna äfven under sommaren, men hvaraf . då göra sig en öronkudde, höllo in sina äster, körde å: sidan i rak linie, satte sig upprätt och syntes afvakta befallningar. Arcadi Pawlytech bevärdigade dem med ett leende och helsade dem med handen. Hela byn kom i rörese; qvinnorna med sina rutiga förkläden kastade af sig mössorna; en ammal halt gubbe med ett ofantligt skägg, som föll från ögonen ända ned på bröstet, ryckte häftigt en häst från brunnen, der ban vattnades, och tilldelade honom, utan synbar arsak, en väldig spark i sidan; efter denna bragd bugade hän sig djupt för vår vagn; barnen i länga lintyg sprungo skrikande bört till sina kojor, der de kastade sig på magen, kröpo in öfver tröskeln och sedan icke mera yntes till. Alla slags fjäderfä, till och med hönsen, företogo en ursinnig flygt till sina herbergen. En ståtlig tupp, hvars bröst skiftade i svart på ett sätt som kunnat komma våra vackraste sidenvästar på skam, och med den briljantaste röda stjert, syntes en fund vilja behålla sin plats midt på vägen h göra oss passagen stridig, men med ens förlorsde äfven han fattningen och flydde som höna. Burgwmisterns hydda låg något afsides ifrån de andra, i midten af ett grönt och frodigt hampland. Vi stannade vid ingången till går