Aftonbladet – 25 juli 1855, sida 3

het uti strängare mening vetenskapliga skrifter kunna i allmänhet icke ligga inom området för ett politiskt dagblads litteraturöfversigt. Vi tro emellertid att den akademiska afhandling, hvars titel vi här ofvan anfört och som är författad af en ung vetenskapsman, som jemte grundlighet och skärpa i forskning besitter i hög grad förmågan att uttrycka sig klart, enkelt och egentligt, bör kunna vara af intresse äfven för den större allmänheten. Denna skrift har rönt den utmärkelsen att af den berömde danske filosofen Sibbern i ett af de sednast hitkomna n:r af den danska tidningen Fedrelandet göras till föremål för en utförlig behandling. Vi meddela här nedan ett utdrag ur denna anmälan. Prof. Sibbern yttrar att denna skrifts tillvaro förut varit för honom obekant, då den genom enskild uppmärksamhet kommit i hans händer, och tillägger: Man den är så väl, så särdeles väl skrifven, den rekommenderar icke blott den unge universitetslärare, som är författsre till densamma, så mycket, utan är i och för sig sjelf så värd att rekommenderas, att jag derför har trott mig böra fästa uppmärksamheten på densamma; isynnerhet dä jag kan görkt det utan stor tidspillan, i det jag blott vill lemaa en anmälan och ej mera. Författaren bagynner med att visa, huru Lockes ider förde till Berkleys, dennes till Humes, dennes till Kants, huru härmed Fichtes naturligen förbundo sig och drogo Scheiiings och Hegels efter sig. Detta gör författaren i all korthet, men på ett klärt och tilltalande sätt. Derpå förer han fram för oss Hegels hela filosofiska idgång i alla dess hufvudmomenter och gör det på ett sädant sätt, att jag kan rekommendera denna hans framställning till alla dem som önska att göra en förelöpig bakantskap med Hegels system, så som det hörer filosofiens historia till att meddela den. Förf. har gjort det så, att man kunde önska, att all filosofis historia vore så väl affattad; dock ledsagas tillika denna framställning af ed uppmärksam kritik, eller sorgfälligt pröfvande af hafsodponkterna, och likväl intager hela denna fraraställning blott tro ark, till dess förf. (a. 67) komiöer att tala om Hegels grundbetraktelse af gudomen och om den dobbla mening härom, som efter hans död uppkom bland hans anhängare, i det nägra menade, att för Hegel hade gudomen varit ett i all verlden sig rörande verldsjag, andra deremot menade, att för Hegel hade Gud ej kunnat vara annat än blott och bart den i menskligheten eller i allmänhet i ändligz väsendens medvetande sig rörande andlighetens inner sta absoluta grundrörelse, eller vara det, som i och genom detta medvetande på ardligt sätt gör sig gällande såsom det absoluta och nu härigenom bildar sig, sitt rike, men också derigenom först sjelf fär tillvaro. Slutligen kommer författaren till det, hvarom titeln handlar. — — — Gifver den hegelska filosofen bäde: en god grundval för och goda impulser till en praktisk filosofi? Det är det som författarens fråga gär ut ER och med fog förnekar han båda delsroe, men går ärvid isynnerhet in uti läran om den menskliga friheten, så väl med specielt afseende på Hegel som i allmänhet. Och här finna vi samma noggranhet och samma omsorg för sakens rätta fulla betraktande och betärkande som vi förut funnit. Determinismens lära (den augustinsk-calvinska predestinationsteorien rörer förf. icke vid, liksom i allmänhet icke vid teologernas omräde) framställes och förklaras på ett sådant sätt, att man alldeles sättes in uti den; men förf. kommer, i det han både bekämpar denna lära och isynnerhet visar att Hegels filosofi ej lemnar rum för sann frihet, nu tillbaka till det antagandet, att frihetens sä väl som gudomens sanna absoluthet icke kunna göras gällande om ej en sådan skilnad mellan sinnlig och öfversinnlig verld antages, att den förra blott får giltigheten xf en endast för menniskan existerande fezpomenverld. Jag skulle kunna ha mer än en sak att afhandla med förf., i fall jag skulle gå närmare in på detta ämne, men af desto större intresse bar detta sista rarti af förf:s skrift varit för mig, som hans bok dervidlag hörer till dem hvilka man nog skall läsa och genomgå mer än en gång, Frögan om förhällandet mellan Gud och verlden börer till de frågor, som ännu under århundraden komma att afhandlas och omtvistas. Att en äskådnirg, sådan som den bvilken frihetsidn och den moraliska idn föranledde Fichte att med sädan kraft söka göra gällsnde, på nytt uppstär, eller en af liknande art och syftning, kan ej väcka förundran, och jag skulle för min del vilja önska och uppmana förf. till denna äsigts vidare begrundande och utarbetande. Jag har frågat mig sjelf, om det ej vore önskligt om den bok vi här bafva framför osg blefve öfreraatt danska. Å ena sidan bar jag tyckt att svenska öcker, särdeles sådana hvilka såsom Fryxells eiler närvarande bok äro skrifns så, att man läser derh med lätthet, icke böra öfversättas; dem böra vi danskar läsk pX svenska; man kan ej läsa den ntan ätt märka det danska och svenska endast äro två dialekter af ett och samma språk. andra sidan önskat jag dock att den blefve öfversatt, då boken derigenom kunde komma ätt läsas af mången bland vira studerande och i mängen prestgård eller på mången prestkammare. Jag skulle icke mindra önska att den öfversattes på tyska.v JT ramen OM TT RN -——RAR NA BB RR