Aftonbladet – 25 juli 1855, sida 3

blef mycket förskräckt och lät på ögonblicket fråga om han hade sina armar och ben i behåll; först efter att på denna fråga hafva erbållit ett nöjaktigt svar, återvann han sitt vanliga lugn. Hästarne voro goda, och likväl gick det bra långsamt. Jag satt i kaleschen bredvid Arcadi Pawlytsch, som i allmänhet gör sig ett nöje af att aldrig visa någon brådska. Vid slutet af resan kände jag mig ganska nttråkad, helst som min reskamrat sedan flera timmar gifvit mig förtroende af en hel hop saker, om hvilka jag gerna önskat vara i okunnighet; och till slut framställde han sig såsom en vän af allmän frihet. Omsider anlände vi, men icke till Reabof, dit jag velat, komma, utan till Chipilowks. Detta var också i sjelfva verket hvad som borde inträffa; det var nu för sent att kunna med allvar tänka på någon jagt den dagen; således måste jag afstå från detta nöje cch Kålla god min i dåligt spel. ; Kocken var anländ före oss; jag trodde mig märka att han redan gjort sina förberedelser, och att ban om vår. ankomst hade underrättat den som hade största intresset deraf. Vid början af byn sågo vi starosten (åldermannen eller. seniorn), en son af borgmästaren, komma oss till mötes; han var en kraftfull bonde med rödt hår, tre alnar lång, satt till häst och var utan hatt samt klädd i sin bästa ariciak, uppknäppt och fladdrande för vinden. Nå, hvar är Sophror ? frågade Arcadi Paw: tytsch. Åldermannen hoppade hastigt af hästen, bugade sig. djupt och stammade: Helssd vare vår fader och herre Arcadi Pewlytseh!, Derpå upplyfte han hufvudet, skakade sitt långa hår, för att få det i ordning, och upplyste att Sophron var vid Pårof och att han skickat honom bud att genast infiona sig. Nå väl då! Sitt upp och rid efter vagnen.