Aftonbladet – 21 juli 1855, sida 3

der namn af. den telegrafiska platåen. Afståndet mellan dessa två kustlinier är 1600 mil och utefter hela sträckan är hafvet sannolikt på intet ställe djupare än 10,000 fot.s Detta är icke större djup än att det kan hinnas af den i vattnet nedsänkta kabeln, men likväl tillräckligt djupt för att den ej skall kunna nås af ankaren och isberg. Det är liksom en särskild arordning af naturen för att befrämja detta stora företag. En kedja af bergsplatåer ligger der på hafvets botten, liksom den vore enkom gjord för att uppbära den elektriska kedjan längs hafvets djup. På denna breda platå skall det massiva tåget nedläggas — denna orm som kommer att slingra sig omkring jorden och ssmmanpressa den uti sina ringlar. Man har funnit att hafsbottnen består icke af skarpa och branta klippor, utan af en mjuk sand, i hvilken telegrafkabeln kan nedsjunka och inbäddas för sekler. Nu några ord om det material man använder. Att tala om en tråd vore att gifva en falsk föreställning om saken. Man har visserligen användt åtskilliga små koppartrådar, men dessa äro inbäddade i gutta percha och deromkring är virad en ytterligare betäckning af grof tråd, så att det hela bildar en ofantlig kabel, stark nog att fasthålla hvilket ör: logsskepp som helst i verlden. Vi hafva på vår byrå prof på den som begagnas under engelska kanalen och under Medelhafvet. Den kabel som blifvit beställd för linien mellan cap Breton och Newfoundland väger öfver fem tons pr mil, och den gom skall korsa Atlantiska oceanen blir ändå mycket starkare. Men det mest segrande beviset på att saken verkligen låter u:föra sig är det faktum att detta redan förut skett. En telegraf har redan under fyra år varit i verksamhet mellan England och Frankrike. Andra gå till Belgien och Hoiland. Sista ångbåten msdförds uaderrättelse om att en kabel af 300 mils längd blifvit nedlagd i Svarta hafvet, hvarigenom Krim blifvit satt i förbindelse med London. än annan håller på att nedläggas från Frankrike till Sardinien och derifråa tvärs öfver til Algerien. Dea man som har största delen i dessa triumfer är John W. Brett i London. Denne gentleman är nu intresserad i det trans: atlantiska telegrafbolaget och har åtagit sig att cmgjorda oceanen. Med fullkomlig kännedom af det ofantliga arbetet och kostasderza, och trots alla möjliga missöden som icks kunna på förband beräknås, vågar han likväl lofva att sammanbinda de motsatta stränderna af Atlantiska occamen, liksom han förut gjort det med Medelhafvet. Företagets svårighet ökas icke i någon betydlig grad af liniens längd. Tvifvel hafva uppstått om en elektrisk ström ku.ide genomlöpa så stort afstånd. Det har påstätts att den ej kan gå mer än femeller sexhundra mil, och förslag hafva i följd deraf blifvit framställda att leda islegrafen på omvägar öfver Grönland och Island. Men dessa tvifrel äro häfda genom Farsdays nyaste experimenter. Han förklarar saken fullkomligt utförbar. Det enda han tycktes hafva missräknat sig något uti var i afseende på tiden zom skulle åtgå under passagen. Då han tillfrågades huru lång tid en depesch behöfde för att komma från London till NewYork, svarade han: möjligtvis en sekund. Detta är icke så hastigt som vi hade väatat oss, men å det hela taget tycka vi att man ändå bör kunna vara nöjd dermed!s