Aftonbladet – 21 juli 1855, sida 3

Wladimir, som till Ermolais stora glädje alltid sköt bom, men efter hvarje sådant skott syntes mycket förundrad deröfver, umdersökte noga låset, blåste derpå och ville slutligen förklara oss orsaken till sin motgång. Ermolai sköt nu som alltid segrande, och jag efter vanligheten ganska illa. Sutschok betraktade oss med blicken af en man, som ålltifrån barndomen tillhört tjensteklassen; tid efter anmnn utropade han: Se der, se der åter en and!s hvarefter han, flat öfver att ha yttrat dessa ord, på ett särdeles eget sött gned axlarne och ryggen. Vädret bibehöll sig lika vackert; blott några små hvita moln sväfvade i luften på betydlig höjd och speglade sig i det lugna vattnet, som på vissa ställen liknade poleradt stål, då det återkastade solstrålarne. Redan voro vi betänkte på att återtåga till-byn, då helt oförmodadt en obehaglig händelse inträffade. Redan långt förut borde vi hafva märkt att vattnet alltjemt steg i båten, hvarföre också Wiladimir ålades att befria oss derifrån medelst en skopa, hvilken den oritänksamme Ermolai förskaffat sig af en qvinna som stod och betraktade kråkorna. Öfningen gick bra så länge Wladimir var nitisk i denna förrättning. Men mot slutet af vår jagt, då sjöfåglarne, liksom för att säga oss farväl, uppstego i så täta och så många flockar att vi ej hunno ladda om, då släppte vi ur sigte tillståndet af vår båt, och vid en hastig rörelse af Ermolai, i det han lutade sig fram öfver relingen för att taga en döende and, krängde båten, tog in vatten och sänkte sig majestätiskt på ett grund. Vi skreko alla på en gång: sakta! — men det var redan för sent; inom två minuter stod vattnet oss ända upp till hakan, och våra oräkneliga offer, simmande omkring oss, kommo oskyldigtvis att nästan hämma vår andedrägt. Numera kan jag icke utan löje påminna mig mina stackars jagtkamraters gudsnådeliga min, och troligen var min uppsyn ej en smula bättre; ty i det ögonblick vi fingo badet tänkte jag visst icke på att skratta. Hvar och en af oss höll sin bössa öfver hufvudet, och Sutschok, troligtvis af vana att i allt göra som andra, höll äfven sin långa stör högt uppöfver sig. Ermolai bröt först tystaaden. Hu, då!v sade han, spottande i vattnet,