Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 2

bättringarne i vårt landtbruk, här ånyo blifvit upptagen. Hvad som vanligen mest hindrar underdikningens företagande är brist på kapitaler att utföra de arbeten, som härmed sattmanhänga. Den är väl en dyr operation, men afser att förändra jorden, så att bättre-skörs dar sedan kunna påräknas, att bortskaffa från jorden det hindrande vattnet; att utläggd åkern i större ytor och göra den lättäte Bearbetbar. Vårt jordbruk hår hittills drifvits extensift, vi ha aflägsnat oss från hemmen; det vore nu tid att återföra det dertill att gå till grunden med ett intensift förfaringssätt. Ty här är fråga om att äfven förbättra odlingar som finnas. Genom denna metod stiger afkastningen 2—3 tunnor pr tunnland, lättas jordbruket, och kunna säkrare skördar påräknas. Då äldre odlingsföretag blifvit understödda vore det skäl att odlingsförbättringar ock underhbjelptes, Det är ej staten som vinner derpå, men väl den enskilde, blott att lånen beviljas under fullständiga garantier. Det är blott penningarne som omsättas; de återkomma till staten genoni landets förbättring och hela jordbrukets höjning. Och om andlig kultur betingas af materiel, så skall äfven denna här ej uteblifvas Man har invändt att man ej kan kontrolera dylika arbeten; men redan hr Nonnen har i förra mö: tets förhandlingar angifyit en metod att undetsöka om rören blifvit nedlagda och huru. Man kunde ock tiildela hvarje proving dylika låneuaderstöd i vissa proportiorer;! säkert blefve då mera känd och mera utöfvad: I England har det gått så och der har parlamentet ej tvekat att bevilja utomordentliga summor för företagens utförande. Det skulle blifva en stor vinst af detta möte, om en allmän opinion i detta hänseende uttalade sig för företaget. Grefve E. Sparre erkände vissetligen vigten af att alla medel-vidtoges för åkerbrukets höjande, men betviflade att det. vore lämpligt att staten mellankomme såsom förlagsman. Vi ha varnande exempel derpå från frihetstiden, då industrien skulle onaturligt befordras. Om underdikade åkerfält gåfve en så stor afkastning, så lönade sig nogarbetet för dem af sig sjelft. Det är ej den enda utgift som jordbruket medförer; om det är den vigtigaste, så skall vetenskapen snart utfinna andra lättare medel att bestrida densämnia.: Hypoteksföreningarne vore just låneinrättningar till jordbrukets fromma; de skulle, ock med större sakkännedom än statens kunna hedöma arbetet och personerna. : Brukspatron De Mare förklarade sig före: kommen af föregående talaren. Ansåg skadligt att befordra den nyttiga underdikningen genom allmänna medel. Nyttan af odlingslån ansåg tal. i allmänhet mycket problematisk; här vore arbetet ännu svårare att kontrollera, ty afdikningen blir ej synlig. Vi hafva i vårt land nog med låneinrättningar förut, så att de som förtjena kredit kunna erhålla penningar. Det är visst ett välment förslag, men uppfordrar till försigtighet: Kapten Adlerborg gillade detvenne sista talarne, men alldeles icke lusten att skuldsätta sig och landet. Vi som ha lemnat de öfriga länderna före oss, måste nu skynda att upphinna dem, och deraf blir vår fortgång ojerin och osäker. Vi böra bringa till mognad hvad vi redan påbörjat, kommunikationer och afsättning, sedan följer produktion; först bjuda till att låta näringarne blomstra, och då kunna låna. Den enskildes pekuniera ställning och hela välmåga är en proba på landets. Grefve Hamilton erinrade om att alla erkänt grunddikningens nytta och dyrhet, trodde att det passade bättre för hypoteksföreningarne än för staten att bevilja lån, emedan de lättare kunde kontrol!era arbetet och personerna, men att det ej vore skäl att uppskjuta bemödandena att öka produktionen tills kommunikationsanstalterna voro färdiga, samt ätt det derför vore skäl att använda alla hjelpkällor. Tillstyrkte att man vände sig till de nu härvarande deputerade att de hemställde till sina respektive hypoteksinrättningar, om ej sådane ändringar kunde vidtagas i deras reglementen att de ock tilläte dylika lån som de nu föreslagne. Major Key ansåg statens mellankomst nödvändig, när den enskilde ej mäktade draga kostnaden för en riksnyttig förbättring, och som princip ej sky skuldsättning, om deraf säkert gagn skördades. Genom nyodlingar ha egendomarne mycket stigit, genom underdikning skulle de stiga ännu mera, och som hypoteksföreningarne ha sitt intresse i jordens förbättring, så understödde tal. grefve Hamiltons förslag. Frih. Adlercreutz ville göra det amendement, att man skulle anhålla om några personers anställande, som reste i landet att utlära underdikningskonsten; ty hvad gom nu afhåller mången härifrån är ej blott bristande kapitaler, utan ock bristande kunskap. ; Prof. Arrhenius biträdde den sist uttalade önskan, som ock var en vid Lidköpings möte uttalad. Understöds nödvändighet syntes deraf att kostnaden ibland uppgick ända till 100 rdr pr tunnland, ja mera. Det är vådligt för staten att uppdrifva en ej hemmastadd näring; men jordbruket är vår modernäring, och denna går ej tillbaka, den går framåt, och nu är således tiden inne, enligt kapten Adlerborgs yttrande, att låna. Med den kännedom om allmänna och större arbeten. som nuså-lätt sprides, är det ej svårt för hushållningssäll skaperna att kontrollera äfven dessa. I mär RR Ack, broder Wlass, det är illa det, — ja