Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 2

Ack, broder Wlass, det är illa det, — ja rätt illav, mumlade Tumann. Hvarföre så illa? gå.... Wlass hejdade sig och återtog sedan: Det är grufligt hett! och han torkade sig om ansigtet med rockärmen. Hvilken är er husbonde? frågade jag bonden. pGrefve Walerian Petrowitsch BE, Son af grefve Peter Illitsch? Ja, son af grefve Peter, svarade Tumann. Den aflidne grefve Peter Illitech hade lyckligtvis i lifstiden, till förmån för sin son, skilt byn Wlassoff ifrån sin öfriga egendom., Grefve Walerian mår väl? frågade han Wlass. — Han mår förträffligt, Gud vare lof,, svarade Wlass; ban har blifvit så frisk och rödblommig ... O, hans utseende har vunnit mycket., Ser ni, min herre, återtog Tumann med låg röst och vändande sig till mig, bönderna, som betala skatt itrakten kring Moskwa, de kunna göra det; men hvar vill ni att man skall taga den ifrån i vårt distrikt?, Och hur stor är då beskattningen? frågade jag högt. Nittiofem rubler,, mumlade Wlass. Betänk, herre, att i Wlassoff är jorden nästan ej att räkna; detär blott egendomsherrns skog som har något värde.n Och man säger öfverallt att den är såld, svarade muschiken, som hade hört Tumanns sista ord. Ja, det ser ni nu, Steophsa, en mask! — Sofver du, eller hur? Steopuschka ruskade litet på sig. Bonden att sig bredvid oss. Vi blefvo alla lika tysta och tankfulla. På den lägre stranden u pstämde en karl en sång, men dessa ryska sånger äro så dystra. Den okändes visa nedstämde helt och hållet vår stackars Wlass sinne. j En half timma derefter återvände jag till källan, och hvar och en af oss drog åstad åt sitt håll.