Aftonbladet – 12 juli 1855, sida 2

vända dig till honom. Du talar om dagsverke; och hvar skulle jag sätta dig i dagsverke, jag? Betala först allt hvad du är skyldig. Han var mycket ond. Då kom du tillbaka ? Jaz; men först ville jag veta om den aflidne händelsevis lemnat efter sig några persedlar eller pengar; derföre gick jag att söka upp bans patron, och sade till honom: Jag är Wlas, Philipps far. Och han svarade mig: Du säger så, men hur kan jag veta det? För öfrigt har din son icke lemnat något efter sig, alls ingenting; icke annat än skuld till mig. Det var då som jag återvände från Moskwa., Bonden berättade oss allt detta med en ton, som om han hade talat om cn helt annan person; så mycken köld visade han; men ur de små rödstrimmiga ögonen rullade en tår, och hans läppar drogos till ett sorgligt leende. Du går nu hem ? sade Tumans. sHvart skulle jag eljest gå? Jag måste väl det; jag har hemmamin bustru, som är nära att dö af hunger. Du—du—du bor—or—de, stammade Steopuschka; men då han oupphörligt kom af sig, tog han sitt parti och teg; och ban sökte i masklådan, för att ej förråda sin förlägenhet. Skall du gå och söka intendenten? frågade Tumann, som med förundran betraktade bondens lugna ansigte. ,Hvad skulle jag göra der? Betänk då att jag ekall betala, och ännu har jag icke betalt ... Min gosse låg sjuk ett helt år innan han dog, och han sjelf hade ej betalt sin patron. Bah! detär för mig blott ett halft ondt; der ingenting finns, är ingenting att taga... Och talande liksom om han talat till intendenten, eller såsom han skulle ha tänkt vid hans åsyn, sade han vidare: Slingra dig så mycket du vill, broder! — Nå väll mitt hufvud är en dålig pant och det finns ej annat. (Han skrattade på ett eget sätt och fortfor): Du är fiffig; KintilianSemenitsch, det är så, det. (Och han skrattade ånyo).