Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 3

mina är nödvändigt. Destia änmen skulle utgöras af harmoniläran, orgelspelning samt kantors-. och ekörsång. Deanna skola skulle bilda ex inom sig afvlutså tinderrisningsanstalt, obbroende:af: konservatoriet, och ej utgöra någon förberedelse eller öfvergäng till detsamma. Till skolans underhäll är föreslaget 1200 rdr årligen. Konservatorium åter skulle, med aflägsanande af de för professionistens studier dragra gränser, afse bildandet af konstnärer, och till elever endast upptaga sådana som uirustade med afgjorda naturanlag, egna sig ät de artistiska studierna. Danardet af stifsdirektörer skule tillhöra konsarvatoriet. Till konservatoriet, som, skulle bestä af följande klasser: harmoni, orgel, violin, piano, violoncell och se lesång, är föreslaget 2700 rår årligen. Embetsmänragens löner äro upptagna till 950 rdr och diverse utgifter till 1150 rdr, eller tillsammans 6000 rår. Till akademiens nuvarande tillgängar, 6000 rdr, har komiten:för konservatoriet begärt en ytterligare ökning af 3000 rdr, att användas dels säsom lönetillökning för lärarne i violoncell oeh solosång, dels för bildandet af följande nya klasser: memligen 2:ne för blå instrumenter, en för komposition och instrumentering en för musikens historia oeh estetik samt en för deklamation. Hr Lindblads förslag, angående konservatorii delning i s. k. artistoeh bildningsklasser samt uteslutandet af lärare i komposition, histeriz och sstetik, antogs säledes icke. Komitens förslag remitterades till akademiens utlåtande i slutet af Mars månad. Målet förekom vid 3:ne akademiens sammankomster; vid den första beslöts, att handlingarne skulle delgifvss de af akademiens ledamöter, som äska taga kännsdom om desamma; vid den andra yttrade några ledamöter den önskan, att afgörandet måtte ytterligare uppskjutas, och att handliogarne borde vara tillgängliga för de ledamöter som ännu ej hunnit genomläsa dem, hvilket äfven af akademien bifölls. Vid samma tillfälle upplästes ett längre skriftligt anförande af hr Cromhamn, till försvar för kyrkomusiken, och hvaraf vi göra följande utdrag: Så glädjande det bör vara för hvarje vän af tonkonsten, att höra, det ett förslag till bildande af en fullständig musikalisk läroanstalt blifvit väekt, så nedslående är det att finna, det komiten visat så ringa intresse för kyrkomusiken, at den ieke allenast genom sagde förslag synes vilja, geaom den skarpt dragna gränslinien emellan de bäda skolorna, förhindra de af kyrkomusikens elever att bevista l;ktionerna i konservatorium, som möjliger hafva sinne och håg att inhemäa et: större. mått af musikalisk kunskap, utan derjemte föreslagit, till ergelnistskolans underhåll endast 1200 rdr årligen, elter 100 rår mindre, än densamma förr uppburit. Visserligen har man i konservatorium inrymt en riaga jel af harmenioch orgelundervisningen, men denna ansamt är alldeles otillräcklig för landets bshof af kantorer och orgelnister. En af komitns ledamöter bar i sin reservationsskrift yttrat: då skolan och kyrkan, genom att nöja sig med litet, så godt som alls intet befrämja en h5gre konstutveckling, växa teaterns och orkesterns anspråk derpä med hvarje dags. Om så är, så låtom oss, till heder för värt fosterland; söka uppfylla de sednare, utar att undertrycka de förra. Det synes föga öfverensstämmande med dem verkliga konstens väsende eller med dess rätt förstådda intresse att uti nägen af de braneher på hvilken hen tillämpas, utgå från det antagande att en högre utveckling är onödig eller emöjlig. Att med ledning af sådana åsigter tillämpa konsten är att göra henne till någontiog lägre än det simplaste handtferk. Möjligen låter sig göras att i fråga om fordrisgarne på tonkensten uppsiälla ett minimum, mer hvem kan utfåsta ett maximum af kenstnärsskap, ut3fver hvilket konstidkaren ieke skulle bshöfva gå, och huru skulle en sådan ganra heta? Skulle det vara kyrkomusiken, som vore dömd till ett sädant stillastäende och skulla hvad som eljest ieke moeisvarar konstens anspräk, eller ur hennes synpunkt icke till någonting duger, vara godt nog för kyrkan? Skulle den andliga musiken behöfra och förtjena mindre omhuldande än den verldsliga och skulle musikaliska akademien hafva till uppgift att i denna gren af ionkonsten endast utbilda dåliga handtverkare, då hom oti andra grenar af samma konst gjorde anspråk på stt utbilda artister? Hvarje opartisk betraktare af det sätt hvarpå kyrkomusiken i vårt land utöfvas mäste erkänna att dertill ännu myekel återstär att Önska. Vid den svenska kyrkans nuvarande söndrade ställning, då hon kan sägas vara hotad med att öfvergifras af sin församling, och man genom andaktsäfningar i enskilda hus söker ersätta den anda som man icke trer sig finna i templen, synes det ligga stor vist pi att alia lofliga och verkande medel till sammanhållning användas, och gudtjensten göres så värdig oeh högtidlig som möjligt. Musiken eger för kyrkan icke blot det religi5sa värdet, hon har den allmänt själsbildande kraft som ligger uti den med anda och sanniog utöfvade konsten, och iogenstädes faller hon i bät:re jord än uti kyrkans sköte. Ieke blott i kaolska, utan jemväl i utlandets pro:zestantiska kyrkor lågger man stor vigt på denna del af gudstjensten och man får der ieke såsom hos oss blott höra psalmer sjungas af församlingens oftast illaljudande stämmor, utan kantater och hymner förena derstädes det religiösa elementet med det konstnärliga. Ingen lärer väl kunna neka att, af zkademien: uppgifter, nådervisningen i kyrkomusik är af alla dena mest omfattande; ty utan denna undervisning skulle orgelnistech kantorstjensterna i alla rikets församlingar (utgörande omkring 2400) icke kunna tillsättas, och sjelfva sakens natur förbjuder att dertiil anvånda utländningar, säsom skett och ännu ofta sker vid tillsättandet af platser i orkestern, vid teatern och regementena. Orgelnistoch kantorsbildningen inona landet är således af alla den mest oafvisliga. Dessa befattningar sammanhänga med en stor och vigtig statsinstitution; kyrkans oeh skolans fordringar på aka.demien mäste tillfredsställas framför alla andra musikgresars, hvilka, så förtjente de än äro af akademiens omtanka, måste undererdnas det större bebofvet. Det vore lätt att uppställa många skäl hvarföre ieke den verldsliga musiken bör hyllas på den andligas bekostnad, såsom till stor öfverraskving blifrit föreslaget. Må dets nu biett tillåtas mig piminua derom a:t dem förra. idkad säsora konst i anspråkefallare mening, sä förädlande den än är, likväl mindre kommer da klasser till godo, hvilka mest skulle hafva behof att se sitt lif deraf förljufradt ech sina känslor upplyftade. Dessa nöjen — ooh såsom nöjer betraktas de vanligen — äro till för de bemedlade. Om man icke kan till massan utsträcka väl!gerningen, må den åtminstone i den religiösa tomarter bjudas kostnadsfritt i kyrkan. Må man göra någe; allvarligt för att befrämja eeh upplyfca undervisningen i kyrkemusiken; så att ieke blott dugliga ergelsister eeh kantorar kunna erhållas, utan jemväl i och med dera skiekliga organisatörsr af singea bland försaralingarnes ungdom, på det att på derna väg måtte väckas smak för oeh skicklighet uti tillgedegörandet af en bland de skömaste gäfver skaparen skänkt menniskoslägtet. (Slutet fuljer.)