Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 3

nådig herrn; du vet atthan alltid visat mig. .n dan håller af dig, det är godt och väl, men hvarför ger han dig då ieke åtminstone ett par stöflar? Stöflar? .. åt mig?.. jag är ju en bonde! i Jag är också bonde, och du ser likväl... Medan Khor yttrade detta, upplyfte han högra fotew och visade sin kamrat en stöfvel af läder, som tycktes vara beredt af Mammuthdjurseller af Mastodont-hud. Bah, du är inte en bonde, du som vi andra.x oo im... hvarför ger han dig inte pengar ätrköpa dig ett par goda skor för? Du går hvar dag på jagt med honom, och de skor du sjelf tillverkar hålla sällan dagen ut.s Han ger mig pengar till skor.s Det är sannt, jag glömde att han förlidet år gaf dig en grivennik). Kalinitseh vände sig bort förtretad; Khor började fiatskratto, munterhetsn lyste i hela hats ansigte, och icke dess mindre smälte hans ögon i tårar. Kalinitsch sjöng rätt behagligt och ackompanjerade sig på balelaica ), Khor kunde en god stund höra på honem, men det kom likväl alltid ett ögonblick, då min värd vid vissa ackorder plötsligt lade hufvudet på sned och med melankolisk röst gnolade på sin älsklingsvisa: O, du min lott, min sorgliga lott.... (Dölia ty, maia döla). Vid dylika tillfällen sade alltid Fedia: Se så der ja, nu beklagar far sig; de gubbarne, de ha alltid ondt någonstädes.Men Ehor lade venstra kindbenet mot handen, blundade och fortfor icke dess mindre att jemra sig öfver sin sorgliga lott. . Oaktadt de små förströelser min värd gålunda beredde sig, fanns ej på hela trettio werst en man mera arbetsam än han; han ver ständigt verksam; än reparerade ham någon bristfällighet på sina vagnar, än iståndsatte han pålverket, än lagade han seldenet. För sanningens skull bör jag nämna att ban fäste föga afseende på snyggheten, eeh då jag ex ) Litet silfrermynt af 16 skillingsvärde. ) Ib slags gitarr eller wrunnige.