Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 3

kerrespondenser från den svenska hufvudstaden direkte, utan man synes också dem förutom högst angelägen att rätt inskärpa hos läsaren den sanna beskaffenheten af förhållandet mellan Sverge och det heliga grannriket. Så förekommer i n:o 2 en korrespoadensartikel från Hamburg, undertecknad L. L., med anledning af hr Geffroys uppsats i Revue des deux Mondes rörande Sverges politik under sist förflutna seklet, hvilken går ut på att ådagalägga att hela Sverges äldre politik under dess store konungar, som i förbund med Frankrike var riktad mot Ryssland, var en galenskap, och att det var den Bernadotteska dynastiens grundläggares vishet förbehållet att genom Finlands uppgifvande och föreningen med Norge bryta de gamla dumma nationella traditionersa och sätta Sverge i sin säkra och naturliga ställning såsom Rysslaads bundsförvandt. Gustaf III: tanklösa äregirighet har hos ryssarne iopräntså den absoluta nödvändigheten af att vara herrar öfver Finland, heter det, och Carl Johan visar äfven denna absoluta nödvändighet, då han yttrar de anförda orden: Om kejsar Alexander erbjöde mig Finland, borde jag i Sverges välförstådda intresse icke mottaga det.s Sedan författaren sökt visa att Sverge under sina ärofulla tider endast gick Frankrikes ärenden, att den Store Gustaf Adolf var ett verktyg i kardinal Richelieus händers, och att svenska folket är för godt för sådana roler och i stället förtjent af att upphöjas till det heliga czarväldets innerligaste Busenfreund, anföras för denna åsigt följande ord, hvilka konung Carl Johan skall hafva yttrat till preussiska ministern, ej under någon omstörtnings-kris utan sedan julimonarkien var fullständigt etablerad och Frankrike under dess första styrelse började mäktigt utveckla sina andliga och materiella krafter, nemligen 1833: La France est le genie du mal et du bouleversement; la Russie est le gånie du bien et de la conservations (Frankrike är det ondas och omstörtningens princip; Ryssland är det godas och sambhällsbevarelsens prineip). Författaren prisar derefter konung Carl Joban vidare, för det han ej tvekade i valet mellan sina personliga sympatier som fransman och sitt nya fäderneslands intressen, och tilllägger: sHvarföre skulle dessa sednare mindre behjertas af hans son och sonson, under det att efter tingens naturliga ordning de förra tvertom måste tala mindre högt hos dem än i deras stamfaders hjerta? Sista stycket tro vi oss böra anföra fullständigt: Om författaren till dan ifrågavarande artikeln (hr Geffroy), i stället att uteslutande egna sig åt forskningar i mer eller mindre obekanta urkunder, tillhörande en förgången tid, hade velat skänka mer uppmärksamhet åt studiet af den sista regeringen (Carl Johans), hvilken för Sverge invigde ett nytt tidskifte, skulle han utan tvifvel hafva modifierat sin synpunkt och sina omdömen i många saker. Kanske skulle han då hafva låtit öfvertyga sig af Carl Johans redliga och upphöjda förstånd, och låtit sig lugnasi afseende på faran af Rysslands granuskap, som han, mera pittoreskt än sannt, jemför med skuggor af ett omätligt träd, hvars täta löfverk utestänger ljuset. Liknelsen är alltför vac: ker för att af mig lemnas obegagnad, så mycket heldre som den fullkomligt lånar sig åt den tanke hon ingifver mig, nemligen den, att grannskapet af detta gigantiska träd, hvars zkugga så mäktigt fördunklar den snillrike författaren, också erbjuder en säker fristad mot stormen. FN