na, bli fyra armar; hustrun är som ett tjengtehjon. Hvartill behöfver jag ett tjenstehjon, jag? Du vill heldre sköta dina sysslor med andras händer. Ja, raan vetnog hvad ni. duga till, ni män utan hnstrur! Nå, är det på det viset, — gift då bort mig. Nå väl! Du svarar ingenting på det Nog. om den saken, din gyckelmakare; inser du icke att vi på det här viset ledsna ut den främmande herrn. Jag skall nog gifta bort dig, lita på det! Men du, herre, förlåt; ser du, han är liksom ett stort barn, ett mjölkansigte som ännu icke har fjun på hakan, icke ett enda skäggstrå. Hur kan man väl tala förstånd med en sådan der? Fedia skakade på hufvudet. Är Khor hemma ? ropade utanför en känd stämma, och Kalinitsch inträdde i stugan med en vacker knippa smultron, växande på sina stänglar, dem han plockat med egen hand åt sin vän, Hillern. Gubben tog emot honom på det hjertligaste sätt. Mycketförvånad betraktade jag Kalinytscb; jag trodde ej en muschik), en halfvilde som han, i stånd till en sådan uppmärksamhet. Denna dag gick jag på jagt fyra timmar sednare än vanligt, och jag tillbragte ännu tre dagar på samma sätt, i det jag sökte att icke vara en alltför besvärlig gäst för gamla Khor. Jag hade fattat intresse för mina nya vänner; jag vet icke huru det lyckats mig att vinna deras förtroende; men redan efter två dagar hade de kommit derhän att utan minsta tvång samtala med mig. Med nöje hörde jag på em. Khor och Kalinitsch (som kom hvar dag till Khor, eftersom Polutykia under hela denna tid uppehöll sig i staden) liknade hvarandra ej i något bänseende. Kbhor varen bestämd och praktisk man, ett administratift bufvud, som grundligt pröfvade allt; Kalinitsch deremot var fullkomlig idealist, svärmisk och öfverspänd. Khor egnade sig åt det verkliga; han hade skaffat sig em fast punrkt i lifvet; Boende.