Aftonbladet – 7 juli 1855, sida 2

(— om dess krigiska problem är ännu icke på långt när sista ordet uttaladt —) ser det ut som skulle de vara ursäktade, hvilka förnämligast bidr git att åstadkommå detta förfall. Men det blir icke desto mindre historiskt konstateradt, att Preussens neutralitetspoltici just åvässbragt den närvarande ömkliga situationen, och att verlden är dem ringa tack skyldig derför samt att en återupprätielse af denna politika heder och ära iredliga och tänkande menniskors ögon icke kan komma i fråga. Vaien närma sig nu. Ryktet förmäler att de komma att ske i Augusti, emedan regeringen hoppas att den starka hettan på våra sandmarker och den dåvarande ifriga sysselsättningen med skörden skola afhålia mängden från att deltaga i dem. Regeringen är kortsynt nog a t önska demokratien alldeles utestängd från representationen. Den begriper icke, att dess högre välförstådda intresse just kräfver att denna stora fraktion åter inträder i det legala lifvet, och att en sund statsutveckling icke är möjlig, så länge den parlamentariska representationen står utom folklifvet och icke i stort och icke i smått uppbäres af nationens sympatier. En regering borde se och begripa att en kammare, som på ena hållet sluar med en center och icke har någon venster, icke heller eger någon egentlig välbef:stad höger, utan bildar en skenrepresentation, hvars faror revolut onerna af 1830 och 1848 tillräckligt uppdagat. Dessa rykten om regeringens afsigter med valen tarfva emellertid bekräftelse. Inrikesministern har för en månad begifvit sig på landet, hvilket svårligen skulle skett om valagitationen så nära förestått. Ty det förstås af sig sjelft, att regeringen icke ärnar lugnt lemna valens utgång i försynens hand. Och oppositionen? Förstår den ögonblickets betydelse; vet den hvad en hel försummad och bortslumpad lagstiftningsperiod vill säga? Af en agitation märkes intet spår. Det liberala partiet är trött, förtrytsamt, förstämdt. Sedam dess nationella förstoringsplaner af 1849 strandat, har detta parti ännu icke hunnit repa sig. Den bittra ton som förut rådde mellan liberala och demokrater har visserligen dämpats genom den gemensamma nöden; då båda hade lika stort intiytande pr händelsernas gång, nemligen alls intet, så insågo deras ledare snart att en strid dem emellan endast skulle komma deras gemensamma fiende till godo, nemligen den feodala reaktionen, och att deras inbördes strid icke betydde mer än trätam mellan tvenne fångar, vid hvilken fångvaktaren kan sofva mycket lugnt. Tvisterna ha småningom upphört, och om också ingen egentlig fusion egt rum, så ha dock oppositionens båda beståndsdelar stillatigande närmat sig hvarandra, och en vidare gemensamhet i fråga om valen vore icke omöjlig — — — om demokraterna verkligen denna gång kunde förmå sig att i dem deltaga. Men detta deltagande är ännu helt problematiskt. Det är temligen visst att den intelligenta delen af det demokratiska partiet (med Nationalzeitung) i epetsen) vill välja. Men skola dessa mera poiitiska demokrater nu få folket med sig? Man har så länge systematiskt hållit detta tillbaka från all politisk verksamhet och tror nu att det skall komma så snart man ropar. Nu skörda abstentionspredikanteruva frukten af sitt verk. Hvem känner icke Goethes sköna dikt om trollkarlslärlingen, som i mästarens frånvaro förTvandlar qvastarne till andar, som måste bära vatten åt honom. Men emedan han blott känner ordet att frammana dem med, men förgätit det andra, hvarmedelst de åter skola förvandlas till qvastar, bära de alltför lydiga alferna det ena vattenkärlet efter det andra Toch hota att öfversvämma hela huset. Med demokratien har gått på motsatt sätt. Den ÅT kände ordet, för att göra folkandan kall, likgiltig och apatisk; men det synes som famlade den förgäfves efter den formel som åter Iskall göra den lefvande. E.