Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 3

gården Mont-Martre, hviskande: Ännu en dag mindre att vänta. Se der, min herre, hela mitt lif, ge der hela mitt hopp! Gubbens berättelse var slutad. Han stannade uttröttad, flämtande. Ganska ofta hade han blifvit afbruten af sina snyftningar. Jag väntade då under religiös tystnad. Dessa långa pauser voro lika rörande som det enkla och okonstlade språk hvaraf hans tröstlösa hjerta ingaf honom hvarje ord. Min rörelse var nästan lika stor som hans. Jag älskade Pervenche; jag begret henne lika bittert som han. Han saknade sin älskade dotter, jag saknade att ej hafva känt detta milda och förtjusande barn. Vi suto båda stumma, sorgsna och drömmande, Slutligen betraktade vi med en gemensam och sympatetisk känsla båda på en gång först de små lackerade stöflorna, på hvilkas spegelblanka yta den nedgående solen kastade rödaktiga och glänsande strålar, sedan den ödsliga balkongen, hvars stängda luckor gjorde åsynen deraf ännu mera sorglig och melankolisk. På en gång öppnades jalusierna häftigt. En ung man rusade ut på balkongen genom det höga och dystra fönstret. Jag igenkände! honom genast. Det var den unge mannen med de neddammade kläderna som jag för en half timma sedan sett springa på trottoiren och försvinna i huset. I samma ögonblick ögonblick utstötte gubben ett skrik. sHvad är det? frågade jag med orolig nyfikenhet, Det är han, mumlade gubben med låg röst. Georges? sade jag i samma ton af förvåning och fasa. Skoflickaren svarade mig med en blick.