Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 3

Jag förstod den, Det var Pervenches olycklige älskare. ). Efter några sekunder störtade han in i boiden. Utan tvifvel hade han fåt: veta allt. ag såg det på hans förtviflan, på hans eränsla för den gode gubben, för beskyddaren af den vän han för alltid förlorat! I Hans smärta var förfärlig, sönderslitande! i Stundom stod han orörlig och liksom slaigen af häpnad, stundom kramade han konI vulsiviskt den fattige skoflickaren i sina darrande armar. Denne gökte att trösta honom. Slutligen kommo tårarne som lindrade hans flämtande och sönderslitna bröst. Småningom lugnade han sig så mycket, att han med djup och bedjande röst kunde framstamma. Åck! hvar är hon, min vän, hvar är hon? Komb, svarade gubben, i det han drog den unge mannen ut genom boddörren. Tag min arm; stöd er på mig. Solen har gått ned; det är vid denna tid jag hvarje afton går för att vattna mina vintergrönor. Hvad mig angår lät jag dem gå. Jag qvarstod ensam och tankfull midt på gatan. Länge såg jag dem aflägna sig på vägen. Skulle jag följa dem? Jag vågade ej. Sorgen älskar ensamheten. Hvad var väl jag? en främling, en nyfiken vandrare. Jag hade ej känt Perveneche. Efter mycket tvekande beslöt jag att återvända till Paris. Jag gick tillbaka gatan Notre Dame de Lorette, som om morgonen hade synts mig så glad och leende. Nu åter kände jag mig nedstämd och bedröfvad. AAA SA