Aftonbladet – 5 juli 1855, sida 3

i vredesmod mot väggen, sägande att hans älskarinna icke skulle tafva ett ur som burils af en annan; han gekulle sända henne ett nytt och vida vackrare. Sedan K. återkommit till Bergen, sände hav d. 5 Sept. msmsell Ponnert ett tyskt poem med öfverskrift: An meine liebe Catbinka, och undertecknadt: Dein innig liebender W. Deri förekomma följande rader: O Cahinka, lass dich rähren! Seh nicht stolz zu mir herab. Deine Graussmkeit kann fähren Mich zu fröh zum kählen Grab, Denn, o denn ich liebe dieh! Den 16 i samma raånad emottog hon åter zenom Charlotte ett tyskt poem, undertecknadt: Ergebenet W. K. Det slutar sålunda: En Wort von Dir, Catbinken, ist allein der Balsam, Der meine Wunden heilt nicht langsam. Då det nu led mot den tid då mamsellen Hika med kosmoraman och hr Ulrich skulle itervända til! Tyskland, mottog hon genou Charlotte ett norskt bref från K., hvaruti han f henne äkterskapsanbud. Det i:åller först några afskedsvers så väl till armsellen som till hr Ulrich. De förstnämda börja gålunda: gt g Hvem skal mig nu saa kjerlig rekke Den Mandeldrik ifra sit Hjerte ? Och versen till Ulrich (hvilken han kallar hr Lexa) slutar sålunda: jö, Adjö, min brave Ven, Gud giv vi samles snart igjen!, Han fortsätter derefter på prosa till mamsell Ponnert: Då jag nu går det tunga ödet till mötes, att du lemnar Bergen, :å kan jag ej annat in uppenbara hvad gora under sex månader qvalt mitt bjerta; men jag gläder mig dock vid det bopp, att det stora anbud, sora jagi dag utför, icke skall blifva fruktlöst. Sålunda vägar jag anhålla, att du vill gifva mig ditt hjerta och din hand på evig trohet och blifva mitt lifs ledsagerska och med mig dela jordlivets medoch motgång i ett kärligt äktenskap, då vill jag åter lofva dig min hultda trohet och genkärlek, samt vill blifva din trogne försörjare, och skulle Gud bortkalla mig först, så kan du vara viss om att ega så mycket efter min död, att du skall kunna lefva sorgfritt. För öfrigt skall jag föra dig till alla nöjen som du kan önska, så länge Gud anser oss värdige att lefva tillsammans. I dutta bref kan jag icke uppenbara för dig alla mitt hjertss hemligheter, emedan jag förmodar, att hr Lexa mäste hjelpa dig attläisa norska, och tyvärr är jag ännu så svag, stt jag icke kan skrifva tyska. Då jag bör Charlottes goda omdöme om hr Lexza, ernar jag anställa honom såsom fullmäktig på mitt kontor, derest han önskar det, eljest kan han blifva assuradöragent, eller ock om han så vill blifva anstäld på mitt ångfartyg Gleern, Sedan jag kommit öfverens med Mmamsell Catarina, skola vi närmare talas vid. Och så får du urgökta, hvad jag här vill be dig om. Jag ernar förära Charlotte en sak, emedan hon varit outtröttligt uppmirksam och trogen denna sommar i min sjukdom, så att man icke hört ett ord af heone om allt det, som varit henne anföstrodt. Hon bar varit trogen öfver litet, men jag vill sätta henne öfver mera, Jag ernar skänka henne en vacker ehawl eller tyg till en klädning; hvad menar du? Jag vill be dig ombesörja det, men säg ingenting till henne derom, förrän du lemnar henne det, så skola vi framdeles öfverenskormma derom. Sedan han derefter tackat henne för det hon afvisat de herrar i Bergen, hvilka vid kosmoraman gjorde kur till henne, och iörnyat en förut gjori anhållan att brodera ett par tofflor åt honom, slutar ban sålunda: Något smicker kaa jag ej utföra till dig, då jag älskar dig för mycket, men får härmed afbryta under förväntan af ett behagligt svsr, och var emellertid vänligt och med till gifvenhet hälsad från din hoppfulle evige älskaro Wollert Emil K.n Mamsell Ponnert sände honom ett svar, hvari hon gkänkte bonom hand och hjerta. Hon har sjelf meddelat, att hon sade honom, att hon var en fattig flicka, och att han borde väl betänka sitt steg. Hon yttrade äfven att hon bekymrade sig mindre om hans rikedom än om bans helas. Hon gaf Charlotta från K. det af denne omskrifna klädningstyget och gaf henne dessutom sedermera frin sig sjelf en schal, denna sednare isynnerhet såsom belöning för det den outtröttliga Chariotte hvarje morgon kl. 5 hemtade friskt köllvatten åt honora. KE. blef hänryckt öfver mamsellens svar och sände henne genom Charlotte ett bref, hvari det heter: Tusen tack, min engel! Gud välsigne dig för hvarje ord som du nedskrifvit! Tusen tack för ditt så innerligt kärkomna svar, hvaraf jag erfor min lycsa att känna emotse en blid framtid, i det du vill blifva min ledssgerska genom lifvet intill vårt sista saliga slut. — — — Adla och älskvärda Cathrina! Jag hoppas nu att du blifver beständig i hvad du sritvit till mig, och bvad nu Gud har sammanfogat här på jorden skall ingen medmenniska förmå åtskilja; jag hoppas vi skola lefva samman här, så att vi skola kunna szamlas i en annan verld, då din vilja dertill skall vara min; din glädje skall alltid vara min och din önskan skall alltid vara. min! Din sjukdom skall jag alltid taga på mina skuldror! Dina plågor vill jag lindra, dina tårar vill jag aftorka; N Haf stor tack för det utverkade för mig till RA ooo mv