Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 2

Det är med verklig dågout jag tager ihop med följande afdelning, och likväl är det just den som kommit mig att bryta en antagen förasats. Men gjordt! i väg! Hvem är de! som med eller utan afsigt öfverdirektören apostroferar med dessa af öfverdirektören idkeligen idislade utrop om antagna trosartiklar om puddlingsjern på hvilka det är förräderi att tvifla ete. (se sidan 6 och 7 och der åberopade noten till Le Plays afhandl. sid. 29), om ej öfver-direktörens utmärkte företrädare såsom föreståndare vid bergsskolan i Fahlun, hr professorn N. G. Sefström, hvars snilleblick vi ännu hafva att tacka för de upplysningar inom jernhandteringens teori vi hitintills besitta och med hvars förspända plog, likasom fordom med Rinmans, utlänningen uppbrukat det fält som i detta afseende nu finnes häfdadt? Sefstiöm insåg genast skilnaden mellan puddladt och härdfärskadt jern, och med omutlig sanningskärlek uppgaf han äfven denna skilnad, visst icke med den erbarmliga konfusion och språkförbistring som hans vedersakare honom påfört, utan enkelt och klart, så att, ehuru stora förbättringar puddlingsprocessen sedan dess undergått, det ännu står fast; — till yttermera visso, i fall sådant skulle behöfvas, trvligen omedvetet bestyrkt af ett faktum uppgifvet i öfverdirektörens eget utlåtande. Ty -hvad innebär öfverdirektörens medgifvande att puddlingsjern ej duger till finare tråddragning, om icke omöjligheten att, oaktadt dess till större arbeten beprisade jemnhet, kunna i en enda bit fås fritt från slagg, hvilket gör att tråden vid itererade dragningar klyfver sig, fir flagor och går utaf? Det med omsorg härdsmälta jernet åter kan fås fulltätt, och låter då draga sig till huru fin tråd som helst, äfven om det i afseende på hårdheten ej vore jemt, ty detta afficierar endast trådens elasticitetsgräns, men ej dess framställande såsom -:felfri, helfärdig vara. Sefströms yttrande om puddlingsjernet var följande: att det till följd af dess beredningssätt var en homogen blandning af långs gående jernfibrer med mer eller mindre mellanliggande slagg, således ett ganska jemnt jern, men att denna jemnhet var åstadkommen bekostnad af tätheten, som företrädesvis tillhörde det i härd beredda jernet, der åter jemnheten saknades. Här är tydlig skilnad gjord mellan två skilda begrepp, täthet och jemnhet, och intet bemödande att förvilla hvarkem sig eller andra. Alla de, som efteråt oppositionsvis vidrört samma ämne, hafva precist gått tillväga som öfverdirektören sid. 7 gjort. Efter att hafva vidt oeh bredt omordat puddlingsjernets förträfflighet för A, nödvändighet för B, begärlighet för C, allt i och för sin stora jemnhets skull, den ingen klok menniska förnekat, så inpassas med ett litet vocks. ordet täts eller som öfverdirektören gör i komparativ grad tätares, och vipps är man på nästa rad säker om att få höra hurusom alldenstund puddlingsjernet ådagalagts besitta de två för allt jern eftersöktaste egenskaper af största täthet och jemnhet, så är det ett non plus ultra etc. Denna ömkliga ovana att på andra söka lurendreja in ord eller meningar dem man sjelf ej hyser, men önskar dessa skola hysa eller åtminstone hafva sagt, har på sednare tider urartat till verkligt okynne; och det fordras en Cerberi vaksamhet och Charons omutlighet att afvisa dylikt smuggelgods, om man ej, under täckelset af dex som tiger han samtyckers, vill hafva sig detsamma en annan gång midt för näsan framstäldt som medgifna och antagna axiomer. Är äter händelsen den, att några i jernhandteringen fullflugna adepter sjelfva skulle hafva betänkligheter vid att antaga jemnhet och täthet såsom skilda begrepp, så kunna de af hvarje piga få veta skilnaden mellan en tät och en jemn väf, att jemnheten kan tillhöra så väl florshufvan som segelduken, och skulle ännu ett residuum af tvifvelsmål återstå, då vet jag ej annat råd än att de vända sig till någon stackars syndare, som fått sig vissa par spö ädömda, med förfrågan om han önskade de med jemna intervaller på viss tid fallande slagen utbytta mot dylika som på samma tid fölle så tätt som möjligt. Ett olyckligt arf ifrån Sefström var, att han inbillade sig ej kunna definiera ordet body, och de, hvilka som ihärdigast äflas om att förbättra hans lyckade uttryck, äro dess begifnare på att såsom orakelspråk segslita detta. Nu är händelsen den, att få ord finnas sona i många språk hafva ett mera bestämdt motsvarande, fast det engelska body har saxisk derivation, då det svenska, franska och tyska m. fi. hafva sitt ursprung i latinets corpusa. Värt svenska språkbruk, som ofta fordrar utländska ord der vi hafva svenska, nyttjar dagligen det franska corps och latinska scorpuss i precist enahanda mening som engelsmännen sitt body, fast af en egen tillfällighet vi ej applicera dem på jern, måhända af det berömvärda skäl att vi uti ordet mät hafva ett svenskt som här innebär alldeles samma begrepp. Sålunda betyder jern med mera body, jern med mera kropp, h. e. jern med mera massa inom samma volym, h. e. jern med mera tyngd inom samma volym, h. e. tätare jern, h. e. jern af högre egentlig vigt, välförståendes att denna egentliga vigt ej får bero på kända legeringar, ty hvarje metallurg vet att om man hopsmilter hälften platina och jern, så fås en produkt af dubbel egentlig vigt utan att derföre behöfva, såsom stycke betraktadt, vara tätare; men inom legeringsgraden gäller samma förhållande att den biten, som t. ex. hamras, blifver tätare, får mera massa inom samma volym och en högre egentlig vigt än den ohamrade o. 83. v. Häraf synes tydligt huru på en gång lätt det är att förklara ordet body, om man nemligen begär det rimliga, men å en annan sida blifver en snyftningar, och mina tårar rumno i ymnighet. Tag fattade denna hand gom han vwvigada mio