Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 2

snyftningar, och mina tårar rumno i ymnighet. Jag fattade denna hand som han visade mig med stolthet, och sade i det jag tryekte den i mina: Niär en god och hederlig man. Det blef en lång tystnad. Man hörde ej annat i boden, än ljudet af vår korta och tunga andedrägt. Hvarken gubben eller jag hade styrka att tala, rörelsen qväfde oss. I detta ögonblick blef jag varse en ung man gå med hastiga steg på trottoiren. an var resklädd och betäckt med tjockt dam. Jag såg honom försvinna springande i porten till huset midt emot. Men jag anmärkte knappast denna korta och flyktiga uppenbarelse. Gubben hade aftorkat sina tårar och återtog sin rörande berättelse : Hädanefter hade jag rättighet att gå till Pervenche så ofta jag behagade, Det fanns ej mera något hinder för min vänskap. Jeg kunde sköta, vaka öfver, trösta den stackars sjuka som, bedröfvad och viljelös, öfverlemnade mig en oinskränkt myndighet. Jag var herre, jag var enväldig konung i hennes lilla kammare, och jag missbrukade ibland min despotiska makt, för att tvinga henne till all den skonsamhet, alla de omsorger, all dem försigtighet som hennes dyrbara och klena helsa fordrade. Hon fann behag uti att göra allt hvad jag önskade, att lyda mig, liksom barnet modren, i lidandets stunder. Men ack, oaktadt min vaksamma ömhet, oaktadt hennes förtjusande undergifvenhet, aftog hon, utslocknade hon dag ifrån dag. Hennes afmagrade ansigte antog ett så ömtåligt, så bräckligt utseende, att jag fruktade se det liksom dunsta bort vid minsta vidrörande. Jag darrade då jag såg henne stödja sig mot sin smala och genomskinliga hand. Blåaktiga strimmor kastade ett dystert återsken öfver den matta blekheten af hennes hy, förr så rosenljuf oeh frisk. Hennes blonda hår föll ieke mer i