Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 2

franes, det var just den summa hvartill de två förfallna qvartalen uppgingo. Men hvad skulle jag då hafva öfrigt? Det kostar så mycket att vara sjuk. Jag kastade en tröstlös blick på min dåliga boning; det fanns der knappast rum för mig sjelf. Denna dag, endast denna dag saknade jag bittert rikedomen. Får gå! sade jag med en suck, husvärden måste nöja sig med hälftens. Jag lyckades endast med svårighet att öfvertala honom, och jag återvände strålande af glädje till Pervenche. Hvad var det? frågade hon. Ingenting, svarade jag helt liknöjdt, det var värden som ville göra er en påhelsning. Jag trodde att det skulle plåga er, och derför skickade jag bort honom. Tack min vän, hviskade hon med ett småleende, som tusenfallt ersatte min gamla sparbössa. Aldrig, jag svär det, skulle hon fått veta något härom, men jag måste återvända till mitt stånd. Var det icke för henne som jag hädanefter skulle arbeta? Till all olycka äro portvaktarne så sqvalleraktiga; vid min återkomst var hon redan underrättad om morgonens tilldragelse. Jag vet allt,, sade hon med en röst som ännu ljuder i mina öron och i mitt bjerta. Hvad då? frågade jag rodnande. Nå, ingen osanning, fortfor den unga flickan. Kom hit att jag må få tacka ers. Det fanns ingen utväg att neka, och jag svarade: låtom 028 ej tala derom — en annan gång! Allt hvad ni nu bör tänka på, är att sköta om er väl, och ej blygas för mycket att emoitaga en fattig skofickares tjensters. Hastigt uppreste sig Pervenche, fattade häftigt min hand och kysste den. Ja, min herre, hon kysste den. Hennes friska och rosenröda läppar hafva vidrört denna svarta och ludna hand. Denna hand som luktar läder och vid hvilken klibbar beck, denna hand har blifvit kysst af Pervenche! Vid dessa ord utbrast den gode gubben i