Aftonbladet – 4 juli 1855, sida 2

Förlåt, mumlade hon, förlåt. Sedan tvenne dagar har jag varit sjuk och ej kunnat stiga upp. Jenna gång blef vårt samtal långt och lifligt. Pervenche måste, om hon ville eller ej, antaga mig till kommissionär och intendent. Vi kommo öfverens att hon skulle ligga stilla medan jag skulle gå efter allt hvad hon behöfde. Jag började straxt min tjenstgöring. Med hvilken fröjd jag uträttade mina åligganden, hvilken skälmsk och innerlig glädje jag kände då jag lät henne betala de saker, som voro henne nödvändiga, endast efter hälften af deras värde. Ofta skaffade jag henne blommor, frukter, läckerheter, som den stackars sjuklingen säkert ej skulle vågat begära. Första gången hon kallade mig sin vän trodde jag mig blifva tokig af glädje. Ack, ja, jag var hennes vän; jag tager till vittne dertill min ångest, som växte i bredd med den förfärliga sjukdom som förtärde henne. En morgon sade hofmästaren till mig: Hyresvärden vili ej vänta längre. Mamsell Pervenche måste på hospitalet. På hospitalet, utropade jag med sönderslitande uttryck. Det är godt nog åt oss; men hon.. Och jag skyndade ut. Det var hög tid. Hyresvärden var redan i yttre rummet. Icke ett steg längre, sade jag med förkrossande förakt, ni har intet medlidande! Jag vet att börser äro förgäfves! Nå väl! Jag skall betala eder, jags. Den eländige gjorde narr af mig helt öppet. Jag svarade honom i en ton som snart gjorde slut på hans förolämpande glädtighet: Jag talar allvarsamt. Vänta ett par minuter, Jag är genast tillbaka. Jag sprang till mitt stånd. Jag hade då, vid min hufvudgärd, en sparbössa af porslin wi hvilken jag sedan 15 år tillbaka inlade min veckopennming. Med ettslag låg den i bitar. Min skatt uppgiek till 600