Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 3

de förlorade olyckskamraterna, Det band af uppoffrande broderlighet och endrägt, som förenade de lefvande, tycktes omslingra äfven de döde. Ingen ville göra första steget, ingen ville först räcka sin hand för att beröfva de döda deras plats i båten. Det var likasom man stode i begrepp att skilja sig från alla sina minnen, äfven det af hemmet, som dock städse är öbon så kärt; det var likasom vore man i beråd att begå en hjertlöshet mot värnlöse öfvergifne. Och man käcde sig sjelf så öfvergifven! Men man måste. De 3:ne liken lades ut på isen. Löfqvist emellan. Denne ynglivgs öde väckte det varmaste deltsgandet, dels för bans egen, dels för hans moders skull. Fråga väcktes om att afdraga Löfqvist storstöflarne. Den besvarades med stum ovilja och förnyades ej. Men hans stortröja kunde blifva någou annans räddning. Den drogs af honom. Man tröstade sig dermed att den döde ändå hade qvar tröja och sticktröja. Det var såsom trodde man att de döde behöfde värnas mot den köld, som isade de lefvande. Farorna, lidandet, försakelserna hade stålsatt sinaet, hade fyllt bröstet med ett förstenadt mod, men hade tillika gjort hjertat vekare, känsligare, fastän ögat icke hade någon tår, fastän intet ord ville bana sig väg öfver de stelnade läpparne, Sedan liken voro utlagda, ur-röjdes båten. Man ville rensa den från all is för att göra den riktigt lätt och fri. Då hördes ett åsklikt dån under isen. Man hade redan lärt sig hvad detta betydde. Postväskorna och de öfriga sakerna kastades åter i båten, med hvilken man så fort som möjligt skyndade andan. Men huru man än skyndade, så måste: dock 2:ne åror och en båtshake qvarlemnas och. gingo förlorade. En gå kallad strömvilla bröt upp isen nära intill de 3:ne liken, Den is, på hvilken de döde hvilade, rubbales ej. Men isstycke efter isstvcke slungales just åt den sidan. Snart lågo de avda oegrafne under en ofantlig hög af is. Huru matta blifva ej menniskoord bredvid len stämma ur djupet, som vid den begrafNingsakten uttalade förgängelsens omutliga anning och återvaknandets hopp! Och var len bräckliga grafvården ej herrlig, der de väldiga isstyckenas brustna kanter glittrade i allösa ädelstenars prakt! Det ligger någonting sublimt och rörande vå samma: gång i denna tilldragelse. Dikten kall svårligen påfinna någonting mera egenlomligt, Och bkväl hafva de 2:ne ännu lef