Aftonbladet – 27 juni 1855, sida 3

Den följande dagen fann jag kejsaren up ce och full af kraft., Vet ni, Mandt,, sade han till mig. mitt när ni i går åt mig tillredde läkemedlen, trodde. jag på en förgiftning? Jag visste det, Ers Majestät! Ni visste det!... och har ändå vågat råda mig att intaga kräkmedel? Ers Majestäts helsotillstånd fordrade det., Men om de inte hade gjort behörig verkan, hvad skulle edra fiender hafva sagt? — ty ni har sådana, och många ... :)De skulle då ha bekräftat hvad de förut insinuerat; man skulle ha kallat mig Mandt giftblandaren. Och denna tanke afhöll er icke? Nej, det var min pligt., Kejsaren räckte mig handen, Officiel och privat sedlighet. Om kejsaren i hög grad är mäktig af sjelfbeherrskning i farans stund, så förmår han dock icke utöfva ett lika oinskränkt herravälde öfver sina passioner. Hela hans konst består i att dölja dem. Denne samme czar, som affekterar officiel stränghet i seder, som gör sig till inqvisitor och rättvisans skipare — som inträngeri sina undersåters inre husliga förhållanden, för att der göra blygsamheten respekterad, och som med en vild våldsamhet bestraffar de obetydligaste felsteg i sin adels seder — denne samme czar är i sjelfva verket en slaf af de häftigaste lidelser — ett vidunder af vällust, för att nyttja ett ryskt uttryck, Kejsarens förbindelse med mamsell Nålidoff, en af kejsarinnans hofdamer, är känd af hela Ryssland. — Denna förbindelse har gjort general Kleinmichels (lilla Michaels) lycka, hvilken, utan något slags förtjenst och oaktadt det rykte hvari ban står, bekläder mini