storthinget, utan att! derföre godkänna 1827 års odelsthings hemställan, rättvisligen kunnat fordra mera; ty det anspråket är visserligen billigt, och jemväl redan för decennier sedan på svensk sida kraftigt förordadt, att den gemensamma utrikesministern likasom de gemensamma sändebuden böra vara konstitutionelt ansvarige i Norge likasom i Sverge. Och funnes i brödrarikets representation nu samma anda som lifvade storthingen under unionens första tjugo år, så skulle till ömsesidig belåtenhet denna likasom alla andra tvistepunkter visserligen lätt afgöras och unionsfördragens luckor fyllas; — ty att de i Sverge ännu rådande tänkesätten icke lägga några hinder i vägen derför, det tro vi oss tryggt kunna försäkra, i trots af det rättvisa missnöje som här hade väckts af Hjelms och konsorters anti-svenska och anti-unionella bemödanden, och hvilket en del af norska pressen genom dess behandling af frågan om kriget under senast förflutna året dragit försorg om att kalla till lif igen, sedan det i det närmaste hade fallit i fullständig förgätenhet. Emellertid, och fastän vi förmoda att det fördragsstridiga anspråket på särskild behandling af Norges utrikes angelägenheter genom egen utrikes minister och egna sändebud icke understödjes af den stora majoriteten i Norge, så vilja vi dock tillägga några ord för att lägga i dagen rätta halten af den sofistik, hvarpå detta anspråk blifvit grundadt, isynnerhet som just exemplet af denna fråga specielt bevisar huru ytterst vigtigt det är att en riktig interpretationsprincip (jemför Aftonbl. för d. 11 Juni) fastställes för tolkningen af unionsurkunderna. Ty just på en hårdragen, oriktig interpretation af dessa är det som påståendet stödjer sig. De vigtigaste föreskrifterna i fördragen eller de ordagrannt öfverensstämmande 4 g riksakten och 26 norska grundlagen (och den senare kan, då den läses i sistnämde urkund, ej få någon annan betydelse än: den har i den förra) äro fullkomligt klara och medgifva ingen tergiversation, intet ordrytteri. De säga uttryckligen att pkonungen (här både Sverges och Norges konung eller unionsregenten) skall hafva rätt att sammandraga trupper, begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva förbund, afsända och emottaga sändebudp. För båda rikena gemensamt är det således som konungen vidtager och utförer dessa handlingar, hvarunder alla politiska förhållanden till och transaktioner med främmande makter låta sig otvunget subsumeras, och dit hörer följaktligen också beredningen af dithörande frågor. Mot dessa nu anförda paragrafer är det också icke som den Hjelmska skolans sofistiska advokatyr egentligen har vändt sig, de äro alltför tydliga för att försöket skulle kunna vågas. Men man åberopar emot dem 22 och 92 SS af Norges grundlag, eller rättare och egentligast den interpretationsprincip för denna urkund som ensidigt och oriktigt, men med mycken advokatorisk skicklighet vill göras gällande. Den 22 uppräknar de norska embetsrnän, hvilka innehafva hvad vi i Sverge kalla förtroendeembeten, och bland dessa omnämnas jemväl sändebud (Gesandter) och i den sednare säges att till embeten i staten endast kunna utnämnas norska medborgare (Borgere) som hafva svurit konstitutionen och konungen trohet och tala landets språk m, m. — Härutaf drages nu derslutföljden (i kraft af 22 ) att, alldenstund sändebuden uppräknas bland norska förtroendeembetsmän och då till norska embetsmän i allmänhet (92 S) endast kunna nämnas norska undersåtare och medborgare, så är Norge ej blott berättigadt att hafva sina särskilda diplomatiska representanter hos främmande makter, utan måste grundlagsenligt hafva en sådan särskild representation. Då emellertid detta påstående står irak strid-mot 4 6 riksakten och 26 norska grundlagen, så söker man undanrödja denna motsägelse med den invändningen, att unionsfördragens stadganden måste interpreteras efter och i enlighet med norska grundlagens öfriga stadganden och vika för dessa — en lära hvilken finnes med mycken advokatorisk konst utförd af den norska författaren i det ofvannämda bihanget, och hvari konstitutionen af den 17 Maj 1814 uppställes som regel och princip, men unionsstadganderne i konstitutionen af den 4 Nov. och riksakten såsom undantag, de der följaktligen endast få tydas restriktift; och ändtligen förebär men till nödhjelp, såsom vi nyligen med förvåning setti ett Christianiablad, att norska grundlagen icke har egenskap af ett fördrag med Sverge, ej ens uti de stadganden som infördes uti konstitutionen af den 4 Nov. enligt förbehållen uti konventionen i Moss, och att följaktligen norrmännen kunna ej blott tyda och tolka utan ock ändra, bäst de behaga, äfven sistnämde stadganden, utan att Sverge har någon talan deri, eller ringasig genom ett blindt devouwement — den egenskap Carl Johan högst af alla värderade hos bäde högre och lägre embetsmän. v. Engeströms statsmannaförmäga, om hvilken han i sin berättelse om tronE följarevalet uti Örebro 1812 gifvit ett egenhändigt vittnesbörd, med så oförliknelig enfald och naivitet att Carl Johan måste sjelf efteråt blygas för sin devonerade favorit, är för öfrigt på ett oändligt träffande sätt karakteriserad genom den bekanta dispyten mellan ett par utländska sändebud under von Engeströms embetstid, om Sverge var en konstitutionel stat eller ej? Den ene bejakade denna fråga och anförde som bevis för sin sats tillvaron af grundlagar och representationens regelbundet återkommande sam : manträden; den andra åter bestridde satsen och ansåg blott genom det enda faktum af tillvaron utaf en sådan utrikes minisier som v. Engeström öfverflödigt bevisadt att Sverge hvarken vore eller förtjente namn af en konstitutionel stat. Anekdoten, fullkomligen sann, anfördes äfven under on diskussion i ett af riksstånden senaste riksdag.