Aftonbladet – 27 juni 1855, sida 3

— Le Ett nytt kräkmedel syntes mig nödvändigt. Kejsaren intog den andra drycken liksom den första, blott efter ett ögonblicks tvekan, beherrskad af; sin viljas fasta beslut. Nya uttömningar egde rum. Utmattad af denna dubbla fysiska och moraliska strid, upplyfte kejsaren sitt bleka hufvud och sade till mig med en ton af dämpad vrede: nÄr det slut? Nej, Ers Majestät, ty jag måste få ut galla. Det vill säga att ni måste få ut mina inelfvor; må vara. Men kom väl ihåg detta: Jag vill. ... Den tonvigt han gaf detta ord gjorde dess betydelse gripande. Jag vill att det här gör. verkan!r Ehuru till utseendet fullkomligt lugn och i sjelfva verket beherrskande mina sinnesrörelser, insåg jag likväl det ytterst kritiska i min belägenhet. Jag måste antingen bota czaren eller bekräfta afskyvärda misstankar, åt hvilka det behandlingssätt jag valt icke skulle undgå att gifva en fruktansvärd vigt; antingen göra hvad jag började hålla för omöjligt, eller förlora hedern. — Jag vill icke tala om lifvet, som det icke lönar mödan att skydda. — Uppfylld af tanken på faran och ansvaret, tredubblade jag — hvad än följden deraf måtte blifva — doserna i den sista tillredningen — den som borde göra verkan vid lifsstraff, och räckte den åt kejsaren.n Kräkningarne inträffade nu genast och fullständigt. Kejsåren frågade om jag var nöjd. Ers Majestät är utom all fara,, svarade jag. nVi skildes åt.