Aftonbladet – 26 juni 1855, sida 3

Om förgrunden varit starkare markerad, skulle onden visat sig mera aflägsen. Hästen på denna tafla synes mig icke vara nog genomtänkt. Icke desto mindre tilldrager sig den svenska koppkörningen mångas blickar. Detsamma gäller om den ömsesidiga öfverraskningen, hvari de handlande personnagerna äro två hundar, ull figur, uttryck och färg hvarandras fu!lxomliga motsatser, men båda högst egendomliga, som i hvarandras sällskap träffa på en räf, ett icke mindre original. Ehuru dessa ljur verkligen se helt öfverraskade ut, är det säkert någon detalj som undgått min uppmärksamhet och som gjort att jag ej riktigt kunnat förstå titeln den ömsesidiga öfverraskningen. Jag återkommer längre fram till detta arbete. Stillebensstycket lemnar åtskilligt öfrigt att önska. Haren är icke så omsorgsfullt återsifven som han kunde vara. Om jag nu skulle i korthet sammanfatta min mening om hr Kiörboe zåsom konstnär, så skulle jag säga att han bssitter en obsstridlig talent, en stor lätthet, ja, jag skulle vilja tillägga, en alltför stor lätthet att måla. dörbetäckningen på hans djur är rik och vacker, men man märker icke nog benen och musklerna, och på hans trafvare blir den säledes i sjelfva verket endast en yttre beklädvad. Jag tillåter mig rekommendera hr Kiörbog ett något sorgfälligare studium af djurens oasteologi och en nigot tyglad raskhet i föredraget. Sedan jag sålunda redogjort för intryck hvilka jag snarare betecknar såsom mina än såsom riktiga, kommer jig till hr Kiörboes sista tafla, som bär titeln: Kaninboet. Jag, som i måleri liksom i litteratur framför allt är svag för sak, för uppfinniog, jag kan icke hindra mig från att lemna detta kaninbo främsta rum met. En räf, som med fastande mage (det säger hans min) träffar på två stackars kaniaer, hvilka iall oskuld hemta frisk luft utanför ingången till sin båla, se der ämnet för taflan. Det är mycket enkelt, men hvilken Jramatisk situation!! Den ene kaninen, som utan tvifvel blifvit sin fiende varse, hoppar :n i hålan. Hufvudet och helfva kroppen äro sedan inne. Gud vare lof, han är redan i äkerhet... Men den andre! Mindre varskodd in kamraten har han stannat qvar på sin plats, och det är mot denne olycklige som räfven, siktigt beräknande att den andre skall undkomma, nu koncentrerar sina brottsliga afsigter. Utgången... hvem kan stanna i villrådighet hurudan han blir, då man ser det stackars kräkets lugna ställning och bekymmerslösa utseende, men framförallt den blick af njutningslysten skadeglädje, som lyser i dess mördares ögon ?... Jösse blir nog uppäten, terpå kan ingen tvifla. Ack, hvilken glädje det skulle vara att kunna rycka honom unlan denna vissa död! Men det är icke möjigt. Räfven är alltför nära och åskådarne alltför långt bort. Sådana äro de själsrörelser som efter hvarandra uppväckas af denna lilla afla, lika snillrikt tänkt, som skickligt utförd. Den svenske invaliden som berättar tilldragelser från sitt krigslif, af hr Nordenberg, förtjenar bemärkas för de uppträdande figurerna, ör ställningen af personerna och för hufvudpersonens gest. AHt detta är väl uppfattad: och väl utfördt, men denna tafla saknar efekt, ljus, luft, och teckningen är äfven något ung. Kärleksförklaringen, af rmll Lindegren, faller nig mycket i smaken. Man ser att detta runtimmer, så svenska hon än är, likväl vistas i Rom. Hennes pensel är doppad i Itaiens himmel. Flickan som emottager den inge mannens kärlekeförklaring är förtjusande. Jennes figur uttrycker denna blandning af lyghet och lycksalighet, som ligger uti sjelfva ituationen; mannens händer kontrastera icke ärdeles mycket mot flickans och uttrycka j nog kraft. Jag förlåter honom det hvad ingår den handen hvarmed han håller käpen, men beträffande den andra, nemligen anden på den arm som han slagit flickan m lifvet, så skulle jag örska den fastare iiltryckt.. Det ligger arbete; smak och finess denna tafla. Hvad älskaren angår, så skulle aan önskat en något djerfvare färgton. Ni ser att den del af sveiska expositionsfdelningen som redan anländt gör, äfven med le små fel som jag här och der antydt, Sverge 1 heder, och jag gör er derför min synneriga kompliment. 4. AH. RENEE (Införes på begäran.)