STOCKHOLM, den 26 Juni. Man har länge inom det ministeriella lägret hört hviskas i anledning af anmärkningarne mot friherre Louis de Geers befordran till presidentsembetet i Göta hofritt, att emedan pre sidentsembetet icke vore bland de embeten som söktes, utan der den person, för hvilken konungen egde förtroende, blefve uppsökt, stadgandet i 28 R. F., att konungen vid alla befordringar bör fästa afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet mena icke å deras börd, ej kunde till denaa utnämning lämpas eller i allmänhet till andra än sådana, till hvilka sökande få anmäla sig, d. v. s. till de mindre embetena. Denna sats har nu banat sig väg äfven till offentligheten, så att Svenska Tidningen, uti en insänd artikel, hvilken af tidningens redaktion erhållit vitsordet att vara både väl skrifven och besinningsvärd, öppet försvarar den åsigt, att då utnämningar till de högre eller s. k. förtroendeembetena behöfva grunda sig endast på den höge utnämnarens subjektiva öfvertygelse om 2ller förtroende till de utnämdes skicklighet;, granskningen icke kan ega den fribet som vid öfriga utnämningar. En sådan doktrin synes oss likväl allt för vådlig och försåtlig för att kunna antagas inom ett konstitutionelt statsskick. Det advokatoriska ordrytteri, som derför ligger till grund, bör dock icke kunna förvilla många. 28 R. F. börjar med följande mening: Konungen eger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de embeten och tjenster inom riket, högre och lägre hvilka äro af den egenskap att konungen derå fullmakater utfärdar; dock böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit, der sådana bittills egt rum, — — — — — — — hvarefter det beter: Konungen fäste vid alla pbefordringar afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke å deras börds. — — — Till civile embetsmän inom riket och till domare må sådane män endast nämnas som äro af den rena evangeliska Järams. Slutligen heter det i sista momentet af samma 8: Hvarje departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och vafsked, till öch ifrån embeten och tjenster vid de verk och stater som under departementet höras. Och att under de i denna åsyftade embetsmän jemväl innefattas dem som utnämnas till förtroendeemb:ten, samt att S:n för den skull, för att uttrycka sig lika med iag., gäller både stora och små befordringar,, vitsordas till öfverföd deraf, att uti 1809 års regeringsform framför ordet civile embetsmän ursprungligen stod: Statsministrar, stätsråd, justitieråd, stätssekreterare, sämt alla andrev, hvilka ord likväl borttogos vid 1840—1841 årens riksdag, såsom vöfverflödige,, hvaremot sista pinkten in tillades: emedan förblandningar och kollisioner stundom uppstått deraf, natt en slik bestämd föreskrift i grundlagen förut saknades,, d. v. s. just för att förekomme, att ensamt den höge utnämnarens iubjektiva öfvertygelse eller förtroende till ade utnämdes skicklighet, icke under någon förevändning skulle kunna anses tillfytlestgörinde. Häraflärer väl oemotsägligen följa, att den i 28 S R. F. gifna föreskrift, att konungen avid alla befordringar bör fösta afseende endast å de sökandes skicklighet och förtjenst, men icke å derås börd, måste anses såsom en allmän grundsats, hvarifrån minst ef allt undantag fär ega rum i fråga jast om de vigtigast2 embetena; till stöd för hvilken mening jemväl kan åberopas 33 R. F., som icke blott uttryckligen ålägger statsrådsts ledamöter, att när sådana sysslor hvartill förslag blifvit upprättade, skola af konungen bortgifvas, yttra sig öfver de sökandes skicklighet och förtjenster,, utan äfven berättigar dem att emot konungens utnämningar till andra embeten och tjenster göra underd. påminnelser. Ehvad således de personer som utnämnas hafva anmält sig såsom sökande eller blifvit uppsökta, så måste den offentliga granskningen alltid uppställa den frågan: Innehar den utnämde de egenskaper af förtjenst och skicklighet som grundlagen fordrar? eller denna: Består hans företräde endast och allenast i hans börd ?, Den enda skillnaden vid befordringar till högre och lägre embeten är den, att förtjensterna och skickligheten till de förra icke få bedömas efter s. k. papersmeriter eller tur och anciennitet., hvilet likväl långt ifrån är detsamma som att afseende icke Pehöfver fästas å några objek . tivan förtjenster, utan bedömandet deraf skalll ensamt få bero af en subjektiv föreställving hos den höge utnämnaren. Tvärtom äro konungens rådgifvare i vidsträcktare mån konstitutionelt ansvariga, derest de till höga förtroendeembeten föreslå personer af underlägsen förtjenst och skicklighet, e!ler uraktlåta att göra föreställningar mot sådane utnämningar, än om dylika egenskaper skulle förbises vid tillsättandet af ett mindre embete. För vår del draga vi således icke i betänkande att åt den offentliga granskningen inrymma om möjligt ännu mera frihet vid bedömandet af de stora befordringarne, än af de små, emedan de förra ega långt mera in-. flytande på samhöllet i dess helhet. Också har erfarenheten visat, att inom länder med en fri diskussion granskningen varit strängast just vid utnämningarne till de högsta embetena, och att man der visst icke åtnöjt sig med att taga för giltig statscheferis subjektiva öfvertygelse,, då denna icke ö verensstämt med den ailmänna, hvilken alltid i mer. eller mindre mån mäste hvila på objektiva grunder, Eller när